Är det fel att rekrytera vårdare med högre lön?
ÅU visade i lördags att vårdares månadslöner i kommunerna i vårt landskap kan variera med upp till 200 euro – i något fall till och med betydligt mer.
Högre lön är ett sätt att locka arbetstagare, säger Leila Lehtinen, vikarierande personalchef i Loimaa som betalar närvårdarna bäst i hela landskapet.
Är det fult spel?
Någon måste ju ta hand om patienterna också i de kommuner som betalar sämre.
Att rekrytera med hjälp av lön är fullt normalt i många branscher. Så fungerar den marknadsliberala ekonomin.
Jaana Rönnholm, Supers huvudförtroendeman i Egentliga Finland, tycker i ÅU:s artikel däremot att det inte är rejält att tävla med löner inom den offentliga sektorn: ”Principen borde ju vara att samma arbete ger samma lön”.
Men många kommuner kämpar med skriande brist på vårdpersonal. Åbo stad tvingas till exempel minska antalet patientplatser på stadssjukhuset i sommar, för att det inte finns personal att tillgå.
Att sommar betyder kristid inom vården är i sig ingenting nytt. Samma visa om brist på vikarier sjungs varje vår. Pensionsanstalten Kevas undersökning visar att över hälften av kommunerna har stora problem att rekrytera personal, och värst är det inför sommaren.
Störst är problemen inom social- och hälsovårdssektorn och inom bildningsväsendet (dit bland annat småbarnspedagogiken hör). Orsakerna till att vissa branscher lockar sämre är lönerna, kommenterade Sinikka Valtonen, Åbo stads personalchef (ÅU 3.2 2021).
En närvårdare i Åbo får cirka 200 euro mindre i lön per månad än en närvårdare i Loimaa, visar ÅU:s jämförelse.
Den lågintensiva krisen i vården har pågått i åratal.
Den högintensiva coronakrisen har plötsligt lyft vården på piedestal. Då universitetssjukhusen larmar om brist på intensivvårdsplatser och -personal går landet in i beredskapsläge.
Den kroniska bristen på personal inom åldringsvården är däremot redan normalläge.
Under de kommande 15 åren behöver Finland cirka 200 000 nya anställda inom social- och hälsovården. Det visade en rapport från Institutet för hälsa och välfärd (THL) våren 2019.
Då man inte ens lyckas fylla nuvarande arbetskraftsbehov förefaller siffran som en ouppnåelig utopi.
Arbetskraftsinvandring presenteras ofta som ett förlösande trollspö. Den får dock inte underminera behovet av strukturella förändringar.
Vårdbranschen blöder. I sjukskötarförbundet Tehys enkät i september svarade 48 procent att de aktivt överväger att byta bransch. Drygt 20 procent trodde att de orkar stanna kvar i branschen hela arbetslivet.
Med rådande arbetslivsideal som hyllar ”en dynamisk karriär” ska sådant förstås inte vara något att bekymra sig för. Att så många inom vården överväger att lämna sin bransch handlar dessvärre inte enbart om karriärutveckling. Många lämnar en bransch de egentligen gillar – för att den är för tung att stanna kvar i.
Slitsamma arbetsförhållanden är ett lika starkt skäl som dålig lön till vårdarflykten. ”Etisk stress gör ansvarstagande vårdare utmattade” skrev en sjukskötare i Esbo i en insändare i Helsingin Sanomat den 17 februari.
Den etiska stressen innefattar en ständig känsla av otillräcklighet och att inte kunna utföra sitt arbete enligt vårdetik och de egna värderingarna – på grund av tidsbrist.
Det finländska vårdmaskineriet – och vi patienter – kommer inom några år att vara rejält i strilet om vårdpersonalen fortsätter att rösta med fötterna.
Det går heller inte att förlita sig på nytillströmning. Antalet sökande till många vårdutbildningar är sjunkande.
Vi är trötta på den negativa mediebilden av vårt arbete, sa sjukskötarstuderande vid YH Novia i Åbo i sitt examensarbete våren 2020 (ÅU 3.5 2020).
Examensarbetet om de goda sidorna i sjukskötaryrket var tänkt att bidra till ett trendbrott. Yrkesstoltheten, det meningsfulla arbetet och möjligheten att ständigt utvecklas i sitt yrke lyftes fram av de studerande.
Om Loimaa lyckas snuva grannkommunerna på eftertraktad arbetskraft tack vare en närvårdarlön på 2318 euro istället för Åbos 2151 euro är det bara att gratulera. Dessvärre löses den strukturella vårdarbristen inte av kommunernas lönetävlan.
Det övergripande målet med den stora social- och hälsovårdsreformen – som aldrig tycks bli av – är jämlik vård oberoende av var man bor i landet.
Lönekonkurrens mellan kommuner torde vara ett minne blott om reformen någonsin ros i land.
Trots att marknadsideologin kryper in i snart sagt varje vrå av tillvaron gäller det att hålla blicken klar: jämlik vård är en grundbult i en stabil samhällsstruktur. Den utgör grunden för att Finland numera kan kalla sig världens lyckligaste land.
I förhållande till finländarnas medelmånadslön (3500 euro) och medianlön (3140 euro) har både närvårdare (2151 euro i Åbo) och sjukskötare (2515 euro i Åbo) fortfarande för dåligt betalt för att branschen lönemässigt ska vara attraktiv.
De avskräckande arbetsförhållandena är i sin tur delvis en följd av underdimensionering av personal.
Mönstren är de samma över hela landet. Kommunala punktinsatser blir endast lokala plåster på såren.
Det känns minst sagt oroligt att förlita sig på en mastodont social- och hälsovårdsreform som lösning på vårdarbristen.
Det är dock uppenbart att strukturproblemen måste korrigeras nationellt, inte som en lokal kapplöpning.
Kommentarer
Alla som kommenterar ÅU:s webbartiklar förväntas göra det sakligt och under sitt eget namn. Vi godkänner inga länkar till externa webbplatser i kommentarerna. Kommentarerna modereras. Fyll i både ditt för- och efternamn, tack.