Det kliniskt effektiva distanslivet urholkar oss som människor
Förutom att sprida sjukdom och död har coronapandemin förstärkt en av samtidens kraftigaste trender: individualiseringen.
Hundratals miljoner människor har under ett års tid krupit in i sina bon. Byggt sköldar mot varandra, upprättat osynliga och synliga nya väggar, vant sig vid att sky kontakt och mänsklig beröring.
En snabb samhällsförändring har ägt rum.
I hur hög grad ska livet fortsätta på distans efter coronan?
I exit-strategiernas tid söker vi svaret.
Enkäterna om vår syn på distansjobb duggar tätt just nu. Många gillar, och vill fortsätta.
Flera partier säger ”ja” till fortsatt bruk av distansundervisning – i någon form.
Men i floran av post corona-visioner som just nu febrilt ritas upp behöver vi identifiera vilka praktiker som uppmuntrar till fortsatt isolering. De behöver granskas med kritisk blick.
Vill vi bygga ett samhälle av nyttomaximerande distansarbetare som inte behöver låta sig störas av dagliga, besvärande människomöten?
Ska vi ta det ökade antalet presterade studiepoäng i högskolorna som ett riktmärke för rationaliteten i distansstudier?
Vad är det vi förlorar om vi kritiklöst anammar funktionaliteten i kundkontakter på Zoom, föräldramöten på Teams och läkarkonsultationer i chatten?
I den kliniska effektivitetens namn har ett fortsatt liv på distans många försvarare.
Inte minst för ungdomar har pandemin ställt livet på ända. Under sina mest formbara år har unga människor fått nöja sig med virtuell kommunikation inte bara med jämnåriga men också med vuxna förebilder utanför hemmet.
Trenden av fysisk distansering, sedan flera år triggad av den digitala tekniken, har förstärkts.
Det är ett dokumenterat faktum att det fysiska umgänget ungdomar emellan minskat redan före coronapandemin.
Att umgås via dataspel och sociala medier har blivit ett bekvämt alternativ till att mötas rent fysiskt.
Osmo Kontula, professor emeritus vid Befolkningsförbundet, hänvisar till och med till det ökande hemmasittandet som en av orsakerna till finländarnas avtagande sexliv. (HS 22.3 2021).
Under pandemin har vi uppfostrats till att näthandla för att undvika människokontakt. Till att välja personbil istället för kollektivtrafik.
Till hemmaskärmen istället för biografen. Till att gympa ensamma istället för i grupp. Barn har vant sig vid att umgås med skärmen istället för med varandra.
Att vara för sig själv har blivit en påbjuden dygd.
Vilka spår sätter månaderna av nya mönster i oss?
Att gå ner sig i dystopiska scenarier om ett kontaktbefriat, sterilt post-corona samhälle är naturligtvis inte särskilt konstruktivt.
Både distansarbete och distansundervisning har en lång rad goda sidor, som ska tas till vara.
Men det är befogat att ägna sig åt eftertänksamhet. Att blint omfamna nya verksamhetsmodeller är inte nödvändigtvis så produktivt som den ytliga förändringsjargongen vill övertyga oss om.
Det som inom affärsvärlden kallas disruption (störning, avbrott) har många gånger visat sig vara välgörande och ögonöppnande – men det gäller att plocka russinen ur kakan.
Att mänskliga handlingsmönster som utformats under generationer chockartat ställs på ända betyder inte att de över en natt har blivit dysfunktionella.
I post-coronabygget behöver frågan ställas: Vad är det att vara människa?
Ett svar kan lyda: Vi behöver fortfarande utsättas för varandra.
Många saknar festerna, det lättsamma umgänget och de glada sammankomsterna. Men vi behöver också möta varandra då vi är trötta, stressade och lättirriterade.
Den omhuldade kreativiteten som uppstår vid spontana möten på en arbetsplats lyfts ofta fram som en orsak till att distansarbete inte är optimalt.
I en tid av välpolerade glansbilder och ständig jakt efter personlig framgång behöver vi dock nötas mot varandra också i frustration, leda och gemensamma misslyckanden. Vi behöver ständigt påminnas om hur många nyanser som finns i det mänskliga spektrum som vi kallar vårt samhälle.
De så kallade bubblorna i sociala medier har redan byggt nästan oöverstigliga murar. Fortsätter vi att aningslöst bejaka fysisk distans mellan varandra beväpnar vi medborgare i det jag-samhälle där förmågan till empati och samhörighet kastats på historiens sophög.
Då man på 1700-talet identifierade och namngav känslor som ”nostalgi” och ”hemlängtan” formulerades ett särskilt namn också för den motsatta känslan: apodemialgia eller ”smärtsam längtan bort från det egna hemmet”.
En definition löd: ”oemotståndligt begär och brinnande längtan att lämna hemmet och bege sig till främmande land.” Bortlängtan ansågs framförallt drabba kunskapstörstande ynglingar som inte tilläts bege sig till universitetet.
I drömmarna om post-corona är det många som längtar bort. Tillbaka till klassrummen, till kontoret, till krogen, till vännerna, utomlands.
Är vår längtan bort, till varandra, starkare än krafterna som magnetiskt drar fokuset till oss själva, till en tillvaro där vi ständigt optimerar både produktivitet och den egna bekvämligheten?
Stora samhällskrafter är i rörelse då vi återuppbygger efter corona. De vägval vi gör nu kommer att forma utvecklingen en lång tid framöver.
Nu om någonsin behöver vi – de ofta ifrågasatta – humanistiska och sociologiska vetenskaperna: Ge oss reflektioner, ge oss kvalificerade trendspaningar!
Den människovetenskapliga samtidskritiska blicken behövs mer än någonsin.
TACK Pia Heikkilä för en viktig text!