Kommunalpolitiker trakasseras och trakasserar varandra – ”det är som arbetsplatsmobbning” säger forskare
På en arbetsplats skulle det kallas arbetsplatsmobbning, i en skola är det mobbning, men då kommunalpolitiker i sociala medier får utstå spott och spe inte bara av invånare utan av andra kommunalpolitiker, då verkar det bara fortgå.
Det här är ett problem för demokratin och ett akut problem man borde kunna åtgärda.
Så resonerar universitetslektorerna, forskarna Jenni Airaksinen och Anni Kyösti. De har skrivit en färsk rapport, ”Sietämisen rajat” (05/2021, titelen är ung. Gränsen för vad man tål).
Foto: Kari LångsjöDet handlar om hur hatretoriken och trakasserierna i kommunalpolitiken har ökat, om hur trakasserierna kan se ut, och vad man borde göra för att komma vidare. Ett tungt mervärde till rapporten ger de djupgående intervjuer med några i rapporten anonyma kommunalpolitiker som har varit eller är utsatta för trakasserier i sociala medier, och också för direkta hot.
– Den politiska kulturen har förändrats enormt de senaste åren, konstaterar Airaksinen.
Skuggsidan av sociala medier har ökat trakasserierna
– Att den förändras speciellt i takt med att bruket av sociala medier ökar har man vetat redan ett tag redan, men de sociala medierna har ju också breddat möjligheten att delta och att direkt kontakta politiker på helt nya sätt.
– Men sen har vi skuggsidan av den nya öppenheten, att trakasserierna har ökat så mycket.
Trots medvetenheten om de icke-önskvärda biverkningarna har också forskarna haft svårt att få fram detaljer om problembilden.
– Många politiker talar på ett allmänt plan om problemen, men de vill släta över vad de själva har upplevt. Vi ville gå till grunden med det, säger Airaksinen.
Det blev ett upprop på Twitter med garanti om rätten att vara anonym för allmänheten som lockade fram intervjuobjekten för forskningsrapporten finansierad av stiftelsen Kunnallisalan kehittämissäätiö.
Med de utvalda intervjuobjekten gjorde Airaksinen och Kyösti långa intervjuer och i rapporten ingår en del av de berättelserna. Det är olustig läsning om påhopp och smutskastning i sociala medier, men också direkta hotelser och fysiska konfrontationer.
– En bra sak som har hänt efter att rapporten kom ut är att vi har kontaktats av flera andra politiker efter det.
Många tar kontakt och säger att de känner igen sig
Deras budskap har varit att ”jag kände igen mig precis” eller ”det här är som direkt ur mitt liv”. Det goda med det är det kamratstöd som kommunalpolitiker känner sig få av att andra upplevt något liknande.
– Att tala öppet om trakasserierna, och hur fel de är, är också ett sätt att motarbeta problemet.
Men det behövs också andra sätt för att jargongen skulle bli mer respektfull och städad.
– Jag har blivit förvånad över vad folk kastar ur sig, och hur kommunalpolitiker kan mobba varandra. Jag trodde det handlade om några trollarméer när det gick helt överstyr, med samtal från obekanta prepaid-nummer och sådant.
– Men nu ser jag hur låg tröskeln har blivit för att anonymt eller under eget namn trakassera politiker, också då man är politiker själv. Så har det inte sett ut förr.
Många av offren för trakasserier har sökt fel i sitt eget beteende, säger Airaksinen. Mer sällan är det ändå objektet för trakasseriet som ska skuldbeläggas. Mönstret känns igen från annan mobbning och fysisk eller psykisk misshandel.
– Offren har berättat om hur maktlösa de känner sig, det är som om ingen tog dem på allvar. Inte kommunen, inte partiet, och att vända sig till polisen kanske inte hjälper eller är lösningen.
Både kommuner och partier måste skapa handlingsmodeller
– Här finns ett behov både för kommuner och partier att skärpa sig. Alla kommuner borde ha en handlingsplan för hur man går till väga när någon politiker blir trakasserad eller hotad.
– När kan man ha en förlikningsdiskussion, hur ska den gå till, var går gränsen för att kontakta polisen. Hela den här processen borde finnas dokumenterad i kommunerna. Likaså måste partier av i dag vidkännas problemet och ha en handlingsplan för hur det bemöts.
Airaksinen ser ett behov av att systematiskt skapa en ny politisk kultur.
– Det krävs krafttag av partierna och de bör tydligt signalera vad som är tillåtet och vad inte. Man måste skolas in i jobbet som förtroendevald. Intressant nog tycks alla eniga om gränserna, men att följa dem är det sämre med.
Exempel ur rapporten: Petteri flyttade bort, Leena bemöttes med hot om sexuellt våld
”Du kanske är en sådan kvinna som vill bli tagen med våld”
Det är vad kommunalpolitikern ”Leena” har fått höra. Hon är en av dem som har intervjuats i rapporten ”Sietämisen rajat” (5/2021, Jenni Airaksinen & Anni Kyösti).
Denna ”Leena” är aktivt med i kommunalpolitiken på sin hemort och har även fått en synlig roll i den. I samband med valarbetet har det hänt att hennes valreklam klottrats ned, man har skrivit hotelser på valaffischer och och hon har fått anonyma hotelser i brev. På stan möter hon ett gäng män som känner igen henne och det är nu hotelsen om sexuellt våld ropas efter henne. Hon undkommer och gör en brottsanmälan. Polisen antecknar med kan inte göra något, endast ge henne råd och stöd. Det bästa stödet upplever hon sig få av andra trakasserade politiker.
I ”Petteris” berättelse har trakasserierna både i sociala medier och de uttalade hoten blivit värre. Polisen har rådgett honom installera övervakningskameror i hemmet och även familjen känner sig otrygg. Extra trist är att Petteri misstänker att mycket av de anonyma trakasserierna – med fingerade namn på sociala medier – kommer från en liten kärntrupp i hans eget parti. Petteris liv blir smalare och smalare, han undviker konfrontationer på alla plan. Efter en längre process blir lösningen att han säger upp sitt medlemskap i partiet, lägger av med all politisk aktivitet och flyttar, han byter hemort.
Kommentarer
Alla som kommenterar ÅU:s webbartiklar förväntas göra det sakligt och under sitt eget namn. Vi godkänner inga länkar till externa webbplatser i kommentarerna. Kommentarerna modereras. Fyll i både ditt för- och efternamn, tack.