47 000 hjärtan bultar i rädsla för corona – och det egna ”marknadsvärdet”
De slår tyngre än vanligt i år, abiturienternas bultande hjärtan.
Idag inleds vårens studentskrivningar. Kring 47 000 unga har anmält sig, en betydande kugge i det stora hjul som vi kallar vårt lands framtid och hopp.
Under året som gått har de unga famlat sig igenom en snårskog. De har tvingats bort från den väl upptrampade stig som generationer gått före dem. Årets abiturienter har orienterat sig fram mer ensamma än någonsin.
Inför upploppet – studentskrivningarna – är förutsättningarna dessutom ojämlika.
Tydligast avtecknar sig ojämlikheten för den som försätts i coronakarantän innan skrivningarna är slut den 7 april.
En del gymnasier kan specialarrangera och ge möjligheter till att skriva studentprov också för examinander i karantän. Till dem hör Katedralskolan.
Pargas svenska gymnasium och Kimitoöns gymnasium kan däremot inte erbjuda specialarrangemang. Där tvingar karantän till att annullera provet. Något småortsgissel är det inte frågan om – också stora gymnasier i huvudstadsregionen har meddelat att man inte kan anordna skrivningar för den som sitter i karantän.
För tusentals unga tyngs därmed timmarna i provskrivningssalen av vetskapen om att en enda närvarande smittspridare kan sabotera för alla andra. Det är som coronaland i blixtbelysning: Ingen är sin egen lyckas smed.
Vore det bättre om ingen i karantän tilläts skriva studentprov, för att möjligheten inte kan garanteras alla? Frågan liknar till sin karaktär många av coronaårets dilemman. När ska alla lida solidariskt och när ska man förhålla sig pragmatiskt till att de praktiska omständigheterna varierar?
Att abiturienternas hjärtan just nu slår några extra slag är alltså fullt begripligt – men av flera skäl än coronarädsla.
Hetsen kring studentexamen har ökat markant under de senaste åren. Antagningen till högskolestudier har knutits allt närmare studentprovsresultaten och provämnena har rangordnats så att vissa ämnen har större tyngd vid antagningen.
Glömda är idealen om bred allmänbildning eller gymnasiet som en tid att söka sig fram. Systemet är uppbyggt för strategiskt planerade studier – optimerade ämnesval och studentprov – med sikte på ett uttalat mål. Målet ska helst vara en studieplats på en högskola, där man helst ska effektivt in och effektivt ut.
I en uppmärksammad essä i Suomen kuvalehti (12.3 2021) klär gymnasieläraren Arno Kotro dock effektivt av kejsarens nya kläder. Han visar hur den gymnasiereform som regeringen Sipilä initierade bara maskerades med fraser om bildning och jämlikhet men stöptes klar med helt andra ideal för ögonen.
Att goda resultat i lång matematik är trumfkortet framom alla andra signalerar tydligt det omkringliggande samhällets värderingar och förväntningar: Landet behöver ingalunda allmänbildade generalister utan fler fokuserade systematiker, helst med sikte på exportindustrin.
De unga är inte dummare än att de uppfattar hierarkin där man ska söka sig en plats för framtiden. Dina intressen, val och prestationer avgör om du hamnar bland vinnarna eller förlorarna. De stundande studentskrivningarna är cat-walken för dem som lyckas.
Arno Kotro är i sin essä allvarligt bekymrad över vad marknadskraftsretoriken och -metodiken som smugit sig in i gymnasierna gör med de ungas självbild och mentala ork. Då den sviker – vilket den uppenbart redan gör – ropar man högljutt på fler psykologer, terapeuter och coacher.
I stället för att våga se att både själva grunden och ramarna runt omkring har konstruerats fel.
Den studiemiljö som Kotro målar upp tar dessvärre inte slut efter gymnasiet.
På högskolor och till och med universitet – som förväntas fostra kritiskt tänkande samhällsmedborgare – lägger man sig platt för konkurrenskraftsideologin och dess förgreningar.
Den som inte orkar med erbjuds övningar i mindfulness eller stresshanteringskurser. Budskapet är kristallklart: Det är du som är fel, inte systemet.
Det talas redan om en Generation corona. Årskullar av ungdomar som i en formbar period av sitt liv ohjälpligen gått miste om gemenskapskänsla och viktiga övergångsriter och i stället präglats av att tvingas hanka sig fram isolerade framför en skärm.
Huruvida denna generation fortsätter lyda under den av samhället påhejade individualiseringstrenden återstår att se. Eller kan det uppdämda behovet av mänsklig kontakt rentav formulera om värderingar?
Coronan kan ställa till det för en del av årets studentskrivande ungdomar. Smittspridning och karantänsbeslut kan komma att grusa vackra drömmar och stolta framtidsplaner.
Och ett är säkert: All världens samlade psykologiska expertis kommer inte att kunna lappa såren i spåren av coronan.
Däremot får vi som samhälle både en möjlighet och skyldighet att se över de systemfel som gör såren djupare.
Och som infekterar de unga hjärtan som vi vill att än ska klappa med friska slag.
Kommentarer
Alla som kommenterar ÅU:s webbartiklar förväntas göra det sakligt och under sitt eget namn. Vi godkänner inga länkar till externa webbplatser i kommentarerna. Kommentarerna modereras. Fyll i både ditt för- och efternamn, tack.