Lyriken är långdistansare, blomma och orakel
Det här är en opinionstext, åsikterna är skribentens egna.
Genom några lyckliga förvecklingar har jag kommit över gamla årgångar av tidskriften Lyrikvännen. Den började utkomma år 1954 och har haft utgivare i FIB:s lyrikklubb, Ordfront och Ellerströms förlag, i tur och ordning. Som tidskrift är den en långdistansare.
Nu arbetar den fristående med samma namn, som kan associera lite till missionerande (tänk Sjömansvännen och Barnavännen!). Den är uppdaterad med podd och twitter och hela den moderna utrustningen.
Lyrik missionerar ju på sitt eget vis. Tranströmer har formulerat det: ” … ett bibelord som aldrig skrevs: ’Kom till mig, ty jag är motsägelsefull som du själv´”. Raden finns i en prosadikt i samlingen ”Sanningsbarriären”.
Numret jag på måfå plockar ur högen är ett temanummer om Harry Martinson. Där finns en essä av Nina Burton, senast aktuell med ”Livets tunna väggar”, som handlar om faunan i och runtom ett sommarhus som författaren bebor.
I Lyrikvännen skriver hon om Martinsons sätt att kombinera poetiskt språk och naturvetenskapligt seende, återupprättande av ett förlorat samband mellan naturvetenskap och humanism. Ett sådant brobyggande betraktades inte automatiskt välvilligt när Martinson fick nobelpriset i litteratur 1974. I kombination med att Martinson själv satt i Akademien gjorde det honom till måltavla.
Men som diktare är han i dag rehabiliterad från sådant. Läsare upptäcker igen och igen hans naturdikter, som ofta inkluderar bilder av mänskans liv och vardag, men som inte tvingar in landskap eller organismer i spegelsalen där människans överhöghet är motivet.
Kanske får vi också tacka hjärnforskningen för en ny syn på andra arter. Ju mer man vet om människohjärnan, desto mer måste man tänka på att andra också har hjärnor, och därmed variationer av sånt som har säte i våra vindlingar: medvetande, känslor, språk.
Just nu försiggår en både skrikig och tyst omställning i relationen mellan människa och natur. Den sker av nödtvång. Vi är piskade till det, och om inte pandemin nu väcker oss kommer det nya kravbrev.
Ibland ligger dikten före debatten. Tyvärr har människan haft svårt att se sig som annat än huvudperson. Enda alternativet till det tycks vara apokalypsen, det finns massvis med berättelser om den.
Martinson har själv gestaltat undergången i ”Aniara”, där människorna, på grund av hybris och usla, egoistiska val, färdas mot sitt slut. ”Aniara” är ofta den Martinsondikt unga människor först stöter på och den får med jämna mellanrum scenuppsättningar, ibland storslagna, ibland i mindre format där publiken dras in i det ångestfyllda skeendet.
I Lyrikvännen finns några efterlämnade Martinsondikter som inte är hoppfulla, en handlar om tålamodet, som långsamt droppande i en iskall miljö förvandlas till en istapp. Det handlar om hans egen belägenhet, i hans naturdikter finns den skarpögda realismens hopp.
I den amerikanska poeten Mary Olivers dikter förs mycket i en sådan inställning vidare. Ett urval av hennes dikter kom ut 1992, samma år som Lyrikvännen gav ut sitt Martinsonnummer. Bara strödikter av henne finns tillsvidare på svenska.
Hon missionerar på sitt sätt, lågmält och självironiskt. En dikt som heter ”A Bitterness” beskriver hur svek, depression, ensamhet och vrede och längtan efter rikedom och bekvämlighet inte alls finns till exempel bland växtligheten på bergssluttningen.
Det ligger något bibliskt över det, men Oliver suddar ut röster av gudar eller människor, blommorna gestaltar ordlöst budskapet, som är konstaterande, utan svulstigheter eller förebråelser.
Och en dag när jag känner mig lite låg använder jag hennes bok som orakel, slår upp i blindo. I dikten som stiger finns en björn, en vårdag. Den vässar klorna. Det är en kraft som vaknar.
Kommentarer
Alla som kommenterar ÅU:s webbartiklar förväntas göra det sakligt och under sitt eget namn. Vi godkänner inga länkar till externa webbplatser i kommentarerna. Kommentarerna modereras. Fyll i både ditt för- och efternamn, tack.