Ann-Sofi Carlssons ”Fyra döttrar” handlar om ett omöjligt moderskap och dödligt våld, men också om minne och skrivande
Fyra döttrar” heter Ann-Sofi Carlssons andra roman, hennes fjärde bok sedan debuten 2015. De två andra är novellsamlingar. Det finns också något novellartat i stilen i denna sparsmakat komponerade roman.
Berättarperspektivet är fast förankrat i en person, i ett nu och i ett tillbakablickande.
En gammal kvinna minns, hon skriver ner sitt livs berättelse, bitar av den. Hon reflekterar också över sin situation som gammal och sjuk, med matleveranser och en dotter som kommer och övervakar medicineringen.
Fyra döttrar
Relationen till Anne, dottern, är inte hjärtlig. Anne är den enda kvarvarande av fyra, men själv verkar hon inte ha vetskap om det. Hon har aldrig haft en tvillingsyster, det har hon en gång sagt.
Men Diana lever kvar i mammans minne, hon var ett krävande och skrikande barn. Anne var den lugna som slevade i sig sin gröt medan systern rörde runt i sin portion för att sedan envist avvisa den.
Men före Diana och Anne finns Aurora och Beata. Auroras liv blir inte långt, ingen utomstående verkar veta om hennes existens. Beatas föds och blir ett påhäng, men mamman hittar ändå ett system med en barnflicka som tar hand om hem och barn medan hon jobbar.
”Fyra döttrar” kan läsas som en skräckroman om barns utsatthet, berättad av en förövare utan någon större känslomässig insikt. Man kan också läsa den som en grotesk berättelse om en kvinnas isolation, om hur den tilldelade rollen tvingar henne att bära allting ensam.
En tredje läsart kunde utgå från en djupgående störning. Att berättaren bär på ett trauma blir ganska klart. Om bakgrunden tigs konsekvent, men små gnistor av information om hennes ursprung yr upp. Det fanns en styvfar och en som kallades Drottningen, man anar kyla och grymhet hos dem.
I sina noveller har Ann-Sofi Carlsson ofta behandlat konfliktfyllda och osynkroniserade nära förhållanden. Någon gång har hon också låtit skildringen tangera gränsen för det realistiska, eller till och med överskrida den. Tematiken är liknande här, men berättandet håller sig, tycker man, inom ramarna för vad som verkligen har skett. Om man får tro berättaren, alltså.
När är något är för hemskt reagerar man ofta med att tro att det inte är sant. Nyheter om mord på familjemedlemmar följs ju alltid av omgivningens kommentarer: Det hade man aldrig trott, hen som var så skötsam, timid och vanlig. Misstro och förnekelse är också en del stoffet och sättet att berätta i ”Fyra döttrar”.
Alla möjligheter till läsart balanseras i historien. Berättaren är en kvinna vars behov alltid tycks ha ignorerats, hon kan inte ens identifiera dem själv. Hennes väg ut ur återvändsgränden är att teckna ner vad som har hänt, vad hon gjort.
Skrivandet tävlar med våldet om platsen som huvudtema. Och det är kopplat till minnet, som kan vara glasklart i detaljen, men begränsat eller dimmigt när det gäller sammanhangen. Det är ändå det enda instrument kvinnan har i försöket att skapa helhet. Skrivandets fysiska karaktär blir också viktigt, det handlat om pennor och om arkens egenskaper, om pappersbunten som måste gömmas.
Spänningen bygger på en njugghet i informationen, en njugghet som ibland riskerar att bli för stor.
Beskrivningen av Jakob, som är pappa till tvillingarna och i vars barndomshem familjen bor, eller barnflickan som kanske omkommer tillsammans med Beata (eller undkommer, det förblir oklart), är barn av berättarens hårda blick.
Samtidigt speglar de också berättaren, ger fragment av den större bilden, skapar frågor. Är Jakob distanserad och kontrollerande eller är han en vanlig, ganska ansvarskännande man? Är barnflickan labil och farligt inkompetent eller är hon bara skräckslagen?
Spänningen bygger på en njugghet i informationen, en njugghet som ibland riskerar att bli för stor. Men i en tid som gärna för fram feelgood på annan litteraturs bekostnad påminner Ann-Sofi Carlsson om att det skönlitterära är ett fält väl ägnat att frilägga det svåra eller tabubelagda. Som att inte kunna vara mamma.
Romanformen tillåter alltid också övergripande tolkningar. Här skulle en sån avläsas som det tragiska i att ta livet av sina utvecklingsmöjligheter.
Kommentarer
Alla som kommenterar ÅU:s webbartiklar förväntas göra det sakligt och under sitt eget namn. Vi godkänner inga länkar till externa webbplatser i kommentarerna. Kommentarerna modereras. Fyll i både ditt för- och efternamn, tack.