BOKEN: Kurt Högnäs nya dikter är som en mosaik som berättar om det som förgår – samtidigt utgör de en skapelseberättelse
Att bli gammal är att få mycket av den valuta som kallas erfarenhet och minnen. Så kompenserar oss livet för krämpor och förluster, brukar man tänka. Fast förlusterna kan vara oersättliga och valutorna kan råka i fritt fall.
Dikterna i Kurt Högnäs senaste samling ”Någon gav vinden ton” löper över en ofantlig repertoar när det gäller bilder, från det minsta, som sandkorn, pollen och ögonhår, till öppna landskap, Olympen, universum.
Kanske är det en repetitiv skapelseberättelse man får ta del av. Det går bra att läsa dikterna så. Och jaget som är på genomresa i dem är själv skapelse och skapande, känner både det ödesmättade och trotset. Första dikter slår till så här: ”Där jag / på randen av / ett tomrum / blev påförd kropp / tog mig ett liv / till fånga”.
Det är storslaget, men ”storslaget” är inget som kan förbli, det är en rysning som övergår in något annat. Något som drar med sig trivia och oro och konkretion och upprepningar.
Dikt handlar väl alltid om att orientera sig, låta sinnenas instrument och erfarenheten, intuitionen dra en relevant språklig slutsats. Att det inte är något som ger sig en gång för alla kan man förstå av samlingens andra dikt: ”Ordet / var bildens innergård / Med kringbyggd / vision tillfälligt parkerad.”
Man gör rätt i att styra in i samlingen med uppmärksamheten på max, förströdd läsning förhindrar läsaren i arbetet att hålla sig flytande – eller snarare svävande. Det känns som om man snabbt kommer upp på hög höjd. Utsikter, vindkast, flygande (tillfälligt också människor i flygplan) kan man få ta (eller bli) del av där.
Men uttrycket avslöjar att anslaget och blicken är prövande. Vad kan man räkna med som bestående utgångspunkt och förhållningssätt under ett liv? Kanske är det att man är en individ, och därmed enskild – ensam. Slutklämmen bekräftar det, den sista dikten lyder: ”Jag var / en ensam / kobbe som / med blicken / till havs / belägrades / av frihet.”
Läst med hela samlingen i ryggen blir slutdikten ekofri, utan patos. Och det har väl nästan alltid funnits spår av sådan stoicism i Kurt Högnäs dikt, liksom hos hans generationskamrater.
Kurt Högnäs fyller nittio nästa år, hör till en urstark finlandssvensk kedja poeter som levererat så länge de levt (och längre!). Var och en som läser dikt i Finland kan deras namn. Ung dikt i alla ära – att följa långa poetiska författarskap är en särskild förmån.
Högnäs hör till prosalyrikens alla främsta på svenska. Vill man lära sig något om ordens rörlighet och täckning har man mycket att hämta här. Men i den nya samlingen är det bara ett fåtal av texterna som använder sig av prosadiktens volym.
En av de längre dikterna beskriver ett minne från en semesterort, med en ström av människor, ”där var och en ändå är sin egen / som i det skiftande registret i en fors”. En annan skildrar en strand vid en ocean där en flock delfiner simmar in, stämningen är som i en dröm, med drömmens barska insikt.
Majoriteten av dikterna är kortare koncentrat, som bitar i en mosaik. De är eftertänksamt utlagda i helheten. Men man kan ofta ana deras vassa kanter, en aforistisk skärpa.
Att bli gammal är att få mycket av den valuta som kallas erfarenhet och minnen. Så kompenserar oss livet för krämpor och förluster, brukar man tänka. Fast förlusterna kan vara oersättliga och valutorna kan råka i fritt fall.
Också minnet och språket kan förloras, dikten rör också vid det: ”Inte rum / och inte rymd / och inte någonstans / att komma hem / du öppnar dörr på dörr / men innanför är / världen främmande / och skev / och bottnen där du / stannat för att andas / saknar fäste / av ord.”
En oro trummar på genom dikterna, en oro som allt levande har. ”Störst / av alla lugn / är att inte / finnas”, säger en av dikterna sarkastiskt.
Det som förr kallades naturlyrik och tänktes innehålla upphöjda känslor och mer eller mindre krypterade minnen av kärlek, har fått ge plats för det blixtsnabba uppsnappandet av ett betydelsefullt ögonblick där sinnesintryck och reflektioner blandas om på nytt. I dagens naturdikter får det finnas rök och bilar, städer och bryggor.
Som vackrast kan detta se ut så här hos Högnäs: ”Några toner / hade lossnat ur vinden / och låg i krampryckningar / mot hamnpirens betong / Ett tätnande samtal / av regn med vindstötar i / svepte oss i sig, / vi kom sedan aldrig / att skiljas”.
Rummet är antagligen det första och det sista vi orienterar oss i, och omslaget – väl i samklang med dikterna – påminner om det sammanhållande uppifrånperspektivet. På ena sidan ser man träd som klättrar på en höjd som en rad människor, nästan som i den klassiska Bergmanfilmen ”De sjunde inseglet”. På den andra är träden delvis höljda i dimma och ännu mer lika människor, i kollektiv rörelse, alla ändå särskilda.
Någon gav vinden ton
av Kurt Högnäs
Omslag och grafisk form: Helena Kajander
Schildts & Söderströms, 2020
121 s.
Kommentarer
Alla som kommenterar ÅU:s webbartiklar förväntas göra det sakligt och under sitt eget namn. Vi godkänner inga länkar till externa webbplatser i kommentarerna. Kommentarerna modereras. Fyll i både ditt för- och efternamn, tack.