Ann-Christine Snickars 24.12.2020 10:00

”Geosofi – eller bilder på en utställning” har Fredrik Lång kallat sin bok som är en överblick över Europa (med ett par avstickare till Amerika) genom stickord som frihet, slaveri, pengar, arbete, konst.

Titeln travesterar på Musorgskijs kända musikstycke ”Tavlor på en utställning”. Och själva uppställningen är rörelsens, en promenad genom en utställning där tillskurna bitar är utlagda till beskådande. Texterna innehåller båda delarna: både frågan och dryftandet.

Rörelsen är ett eget motiv. En gång befann sig Fredrik Lång på fotvandring i Cevennerna och i ryggsäcken hade han Max Webers klassiska verk ”Den protestantiska etiken och kapitalismens anda”. Och så minns han en skildring av en annan vandring, Robert Louis Stevensons ”Resa med åsna i Cevennerna”.

Det handlar om allt vi har att förhålla oss till, moral, pengar, vår egen plats i världen. Och vi ska också se åsnan.

Skildringen utvecklar sig i lager på lager, och också ur olika synvinklar. Vandringen, resandet, tanken möts av ett uppsamlande, ett skrivbordsperspektiv, om man så vill, fast Lång berättar att han ligger på sängen, stirrande in i sin dator. Det är vad de lekande barnbarnen ser, och boken är en gåva till dem, så att de småningom kan ta del av vad fafa höll på med.

Boken väver in frågor han stött på under sitt arbete som forskande filosof och skönlitterär författare. Och den är också ett slags forstsättning på ”Ansiktet i månen” (2016) som sysselsatte sig med frågor om frihet och slaveri.

De är i sin tur tätt knutna till frågan om arbete, vem som utför det och vem som njuter frukterna, men Lång uppehåller sig mer kring kategoriernas självuppfattning och till exempel tanken om hur framtiden (historien) kommer att ta sig ut beroende på om man är slav eller fri. ”Allt som är ingår i ett sammanhang. Sammanhanget är förklaringen”, säger han.

Vilka vägar tänkandet och synen på samhället och individen tagit har Lång alltid dryftat med ett öga på den materiella produktionen och synen på (och bruket av) pengar. De spåren kan man se i hans skönlitterära produktion likaväl som i den filosofiska.

Det mest åskådliga exemplet på produktionens samhällsinflytande ger Lång i exemplet Toscana och Florens under storhetstiden inom textilframställning, framför allt yllevävning, där man kunde göra stora pengar och snabbt stiga i karriären, från bodbiträde till handelsman, från entreprenör till bankir.

Men penningvinsterna investerades just inte i verksamheten (som senare i engelsk textilindustri) utan användes ofta till statusmarkörer och lyx.

Hur förändringen gestaltas visar Lång bland annat genom Leonardo da Vinci: ”En epok, den statiska, jordbundna, är på väg att ändas.[…] Men i Leonardo (och Rafaels) konst kulminerar den gamla tidens statiska harmoni och rofyllda vila. […] redan hos nästa generation konstnärer, med Michelangelo i spetsen, skulle den visuellt gestaltade turbulensen, handlingen och dramatiken välla fram med full styrka.”

Leonardo da Vinci hade lika stort inflytande inom den tekniska utvecklingen, därför är det givet att han får mycket uppmärksamhet. För den som inte är filosof av facket är det också mer mödolöst att följa med när beskrivningen är mer handfast, tydliga bilder på en utställning.

Men också utan att ha läst väldigt mycket av de klassiska filosoferna eller samhällstänkarna kan man klara uppdraget.

Vi hinner promenera förbi en mängd: Machiavelli, Hobbes, Franklin och Bacon, Anders Chydenius och många fler, som presenteras enligt historisk kronologi eller tematiskt korsklippt.

Svårare bli det i de passager där hänvisningarna blir täta, filosofer bollar gärna namn mellan sig, men för oss som identifierar oss som barnbarn räcker det inte alltid. Det hade varit en uppgift för förlaget att luckra upp sådana stycken. En annan förarglighet är att det är besvärligt att gå tillbaka i texten utan namnindexering. En sådan hade varit ett stort tillmötesgående.

Jag uppskattar mycket att läsa om personer som Lång presenterar som övergångsgestalter, som just da Vinci, eller Montaigne, som förekommer i samband med ett spänstigt resonemang om ironi och självironi (och minoriteter).

Ironi kan finnas bara i samhällen där det individuella markeras och värderas: ”… självironin är ett av subjektivismens uttryck. Läser man engelskspråkiga eller tyska definitioner av självironi får man lätt intrycket av att det handlar om humor. Så är det inte. Självironin är mycket allvarlig och ibland dödlig, som i fallet Sokrates.”

Niklas Sandström

Lång delar (med lätt hand) upp sitt resonemang om Europa i syd och nord. Norden karaktäriseras av en nedärvd frihet, där slaveri inte existerat i samma mening som i antikens Grekland. Den har ett knippe orsaker som förankras mest med ett undvikande: undvikande allt som kopplar till ”människans natur” eller värderingar som bygger på ideologi.

Den sista avdelningen är en utflykt till det slaviska området och omfattar en läsning av Dostojevskij, Tolstoj och Tjechov. De två förra har intresserat filosofer mer än Tjechov, eftersom de ägnat sig åt tankesystem, medan Tjechov, som den läkare han var, ägnade sig mer åt diagnostik.
”Likväl”, skriver Lång, ”finns det i Tjechovs känsliga iakttagande av det ryska samhället en nyans som innehåller något som går längre och djupare än Dostojevskij och Tolstoj, nämligen en form för förståelse av den samhällsförändring kapitalismen åstadkom i Ryssland. ”

Så läser jag också hela Fredrik Långs bok: som en spaning efter avgörande förändringar och spåren efter dem.

Ann-Christine Snickars
Ge respons åt redaktören

Dela artikeln