Det ska vara tunna böcker i år!
Det här är en opinionstext, åsikterna är skribentens egna.
Under svåra tider, sägs det, lever boken och litteraturen upp. Hårddata på det har jag inte, men jag vet att generationerna före mig lade grunden till eller utökade sina bibliotek under krigsåren.
Då var böcker den självklara presenten, den självklara förströelsen. Mycket annat låg på is.
Annonseringen i pressen under coronan har fokuserat på några fält, böcker har varit ett.
Andra är fastigheter i dyra kvarter eller i skärgården eller smycken med många diamanter, mångas budget eller livsinställning avvisar sånt.
Förlagen gör reklam för alla nyheterna för säsongen, men får man tro grupper i sociala medier som representerar läsare och köpare är tjocka böcker bäst.
Men en gång kunde man få Finlandiapriset för tunna böcker, för en diktsamling, minns det. Gösta Ågren fick det.
Nu tänkte jag slå ett slag för de tunna böckernas jul. Och nu tror kanske en läsare av detta att jag avskyr flerahundrasidorsverken.
Så går ju diskussionerna i dag, det underförstådda är att man älskar det man nämner och hatar det man inte nämner.
Tvärtom kan det också vara, det beror på varifrån vinden blåser för ögonblicket. Förvirringen är stor.
Antingen eller. Men verkligheten ser sällan så ut. Den som vill vaccinera sig mot antingenellersjukan kan läsa Gösta Ågren.
Tjock bok, tunn bok, för mig är det egalt eller neutralt, det har inget att göra med bra eller dåligt.
Fast deckare som kör med många, långa transportsträckor, dem trillar jag av efter en stund.
Konstaplar som åker bil på varje sida, som vi regelbundet följer in i duschen, som lagar spagetti, har motspänstiga barn och kanske ett missbruk, till er säger jag: Ta en paus!
Jag vet att det finns det som kallas igenkänningsfaktor. Länge var det ett plusord i recensioner.
Men man vill också läsa böcker där man inte känner igen sig! Där igenkännandet är en stämning, ett motiv som man i tanken kan zooma in på. Böcker som går fort att läsa men som man inte kan sluta tänka på.
Just nu finns utbud på innehållsrika tunnisar som kommit ut på svenska i Finland.
Det behöver inte ens vara fråga om poesi, om det är något man bangar för.
En inte ovanlig utsaga är ju att poesi är svår att förstå, att man känner sig dum inför den.
Uppriktigt sagt tror jag inte att skönlitteratur (poesi!) skrivs med syftet att degradera läsaren. Och ifall man vill det är det lättare om man väljer en uttrycksform som har en kortare produktionscykel, som når sitt mål snabbare.
Årets nobelpristagare, Louise Glück, har beskrivits som uppriktig.
Anna Greta Wide också. Hon är en svensk poet, en gång mycket läst, senare en doldis, som getts ut igen till hundrasminnet av födelsedagen.
Hennes dikt är smärtsamt rakt på sak, den som hävdar att han inte förstår den målar in sig i ett hörn. Av förnekelse eller annat avvärjande.
Hur som helst med det, ett julklappstips: ge varandra tunna böcker i jul!
Sådana som ryms i ett kuvert som du själv kan promenera iväg med och peta in i postinkastet, nu när vi inte kan mötas som vanligt.
Bara i höstens prosautgivning finns lämpliga kandidater.
Hannele Mikaela Taivassalos ”I slutet borde jag dö”, som handlar om en relation som är hemlig och ojämlik (har inte alla relationer något av det?), Anna Järvinens ”Dröm natten till i dag:” (observera kolonet!) som beskriver hur man kryssar fram i en värld som kan vara överväldigande eller oförstående.
Eller debutanten Otto Donners ”De levande och alla de döda” som bland annat innehåller några underbart smeksamma spökhistorier.
Andra kan man också lätt hitta. Men den komprimerat kraftfulla deckaren lär jag få vänta på.
Kommentarer
Alla som kommenterar ÅU:s webbartiklar förväntas göra det sakligt och under sitt eget namn. Vi godkänner inga länkar till externa webbplatser i kommentarerna. Kommentarerna modereras. Fyll i både ditt för- och efternamn, tack.