Ann-Christine Snickars 15.12.2020 15:49

”Mot stjärnorna” är spännande också för att den fingrar på gränsen mellan kunskap, spekulation och fantasi – alltid med redovisning av fakta, av vad man för tillfället vet, som referens. Rymdforskning måste också vara det bästa exemplet på att vetenskapen aldrig blir färdig.

För sin bok ”Väder som förändrade världen” fick Marcus Rosenlund statens informationspris 2019 . Det är en fin utmärkelse som ges bara till dem som höjer kunskapsnivån hos allmänheten. Men för att det ska hända måste man uttrycka sig vederhäftigt och så att nyfikenhet väcks.

Intresseväckande framställning är ju det Rosenlunds arbetat med i åratal i radions ”Kvanthopp”. Man kan höra hans berättarröst också i böckerna. Men att presentera stoffet i en rad kapitel som tillsammans har en egen dramaturgi är en annan sak.

I ”Mot stjärnorna. Strövtåg i universum” är det vår plats i universum det gäller, från begynnelsen och till slutet, då allting rivs isär eller slukas av svarta hål. Eller snarare: detta är vad man kan veta om det hela just nu, i vår tid.

I synnerhet det första kapitlet ”Du är här (och där är väldigt långt borta)” och det sista,”Slutet är inte nära”, rör sig med hisnande perspektiv i tid och rum. Och den som (liksom jag) har svårt att få tal med himla många nollor att fastna, får kanske lov att läsa om dem vid tillfälle.

Det gör man gärna. För Rosenlund har ett inkluderande sätt att föra fram sitt stoff på. Det har han av skäl som är nästan skrattretande självklara. Vi är ju själva invånare i universum, och vi borde väl veta något om vårt hem, låt vara att vår adress häftas vid en otydlig blå prick i det hela. Man kan ta till sig boken som en lektion i omgivningslära, det gamla hedervärda skolämnet. Skalan är bara lite större,

Ungefär allt i universums existens har ju en stark wow-faktor. Till exempel det att molekylerna i våra kroppar ju är på genomresa i världsalltet, vi har all orsak att känna oss helt konkret delaktiga. Samtidigt förstår vi våra proportioner och vår utsatthet – behövs bara en asteroid av lite bastantare slag och det är förbi med oss.

Ett av de mest medryckande kapitlen är just det om tre asteroider: den som träffade jorden och gjorde slut på dinosaurierna, Oumuamua, som nyss drog förbi i en hyperbolisk bana (som betyder att den kommer från ett annat solsystem), och 16 Psyche som befinner sig mellan Mars och Jupiter och består av begärliga metaller och som jordiska investerare lystet tänker på.

Avsnittet om Venus och Mars, planeterna som reser på varsin sida om oss, den ena het, den andra kall, är också fascinerande, i synnerhet som resor till Mars varit aktuella, inte bara i forskningssyfte, utan för människor tillräckligt äventyrslystna och rika kan tänka sig det. Med allt man vet i dag, säger Rosenlund, är det inte omöjligt att starta något slags mänsklig verksamhet där, men mycket, mycket svårt är det.

Och som den jordnära (!!) person Rosenlund är, radar han upp alla realiteter man måste ta hänsyn till: all bränsle man måste ha med sig, att det inte är så praktiskt att åka till en planet där människor inte kan andas. Bara det! Och sist, en annan slags bedömning: med tanke på hur människan beter sig på jorden, har hon alls förtjänat en interplanetär framtid?

”Mot stjärnorna” är spännande också för att den fingrar på gränsen mellan kunskap, spekulation och fantasi – alltid med redovisning av fakta, av vad man för tillfället vet, som referens. Rymdforskning måste ju vara det bästa exemplet på att vetenskapen aldrig blir färdig.

Rosenlund bjuder generöst på all sin kunskap och lite på sig själv. Kapitlet ”Stjärnskådande på världens tak” berättar om resan han gjorde till Chile för att besöka världen största optiska teleskop, en forskningsstation på hög höjd, utan de ljusföroreningar som annars är regel där människor finns.

Fordonen man tar sig dit med måste köra med släckta lyktor för att inte störa iakttagelserna. Rosenlund slänger sin jacka över instrumentpanelen för säkerhets skull. På resan tillbaka genom öknen gör han ett uppehåll i den svarta natten för att känna efter om mörkrädslan som han hade som pojke sitter kvar. Det är en stark scen. Och också om man bara kommit åt att göra testet under strömavbrott i västra skärgården kan man känna igen det överväldigande: rymden öppnar sig och man behöver inte vara rädd.

I övrigt låter Rosenlund dramat ligga utanför sin person – det finns ju så det räcker och blir över där ute. För att göra skildringen lite mer strömlinjeformad för oss som är noviser (och alltid kommer att förbli det) plockar han ibland in bilder från populärkulturen.

Litteratur och film har ju varit särskilt intresserade av rymden, ofta sorglöst, ibland seriöst, någon gång med konstnärligt intressant resultat. Varje kapitel börjar med ett citat, och spektret täcker alla möjliga källor mellan Damernas värld, Ralph Waldo Emerson, ”Liftarens guide till galaxen” och Uppenbarelseboken. Den bifogade listan över facklitteratur är också lång.

Ann-Christine Snickars
Ge respons åt redaktören

Dela artikeln