Enmansföreställning om Bellman turnerar i Svenskfinland
Carl Michael Bellman har anrättats på en lång rad olika vis. Körer med hög ambitionsnivå gör skir poesi av tablåer från picknickar med sprit och glädjeflickor.
Trubadurer som inte fått in en självklar vitalitet i de mörka visorna om döden har satt sitt rykte på spel.
Bellman är motstridigheternas diktare och scenföreställningen ”Bellman 280” som gästade ÅST under turnén runtom i Svenskfinland säger inte heller annat.
280 år känns som en lång tid, men också om man räknar en människoålder efter Bellmans levnadsår (som blev 55, mellan åren 1740 och 1795) ryms inte fler än fem åldrar i den tidsrymden, om man skarvar dem efter varandra.
Bellman är både ung och gammal. Skådespelaren Matteus Blad, som också är sångare och musiker, upprättar ett perspektiv på det. Och det är främst det teatraliska hos Bellman som har företräde i den tätt packade föreställningen som går på drygt en timme.
Dramaturgin tillåter inga pauser och epistlarna som framförs uppfattas inte som särskilda nummer utan växer ut ur varandra. Väntar man sig en konsert med plats för applåder får man tänka om lite.
Föreställningen är en blandning av ett precist, lite poserande kroppsspråk (som också har plats för humor) och en lite gammaldags recitationsteknik (kombinerad med högt tempo) som kan vara ett måste om man ska få fram det berättande i texter till musik. Blad har uppträtt i all slags musikteater, opera också.
Man kommer ändå inte ifrån att det går väl fort. Man hinner inte riktigt njuta av allt musikaliskt kunnande, till exempel av hur bra Matteus Blad är på att härma de blåsinstrument som spelar roll i en del epistlar. Det är ganska läckert, precis som det jag tycker mig höra: att melodierna liksom får ta några snedsteg ibland, det handlar ju om en alkoholdränkt miljö och sångens berättare är förmodligen aspackad.
Det hela inleds känsligt med en bit ut ”Vaggvisa för min som Carl”, den som har raderna ”Världen är en sorgeö / bäst man andas ska man dö”, men snabbt är man inne i det hektiska krogtäta och skoningslösa Stockholm, där man spelar och super och iscensätter en sorglöshet som i den om fader Movitz överfart till Djurgården.
När den tonen är anslagen måste också episteln som börjar ”Ack du min moder” vara med, den som beskriver hur den monumentala krabbisen byts i en ny berusning. Blad framför den med en stram hantering av fyllekänslosamheten, som är bryskt genomskådad av Bellman.
Därför blir föreställningens anknytning till i dag, att man super för att det ”gör ont att vara människa” lite för vagt kopplad, och samtidigt övertydlig. Medkänslan hos Bellman finns väl i rikedomen av detaljer, och i att alla slags människor får vara med, den behöver ingen särskild översättning till vår tid.
Föreställningens extranummer blev ”Glimmande nymf”, som explicit handlar om sex, men som dagens publik tagit till sig som ett slags vaggsång, och önskar den framförd med mycket känsla, som här.
Bellman 280
En föreställning av och med Matteus Blad
Gästspel på ÅST:s Tiljanscen 28.11
Kommentarer
Alla som kommenterar ÅU:s webbartiklar förväntas göra det sakligt och under sitt eget namn. Vi godkänner inga länkar till externa webbplatser i kommentarerna. Kommentarerna modereras. Fyll i både ditt för- och efternamn, tack.