Elsa Kemppainen/SPT 01.11.2020 07:00

Under nuvarande valperiod får en riksdagsledamot 6 614 euro i arvode per månad. En minister får 10 147 euro och statsministern får ett par tusen mer. Arvodet är skattepliktig inkomst.

Rikspolitikernas arvoden är offentlig information, och kan ses som höga i jämförelse med en vanlig arbetstagares, men enligt statsvetaren Thomas Karv vid Åbo Akademi handlar det ändå inte om några astronomiska summor.

Han tycker att politikernas arvoden är skäliga. En del väljer de facto en lägre inkomst för att tjäna allmänheten, säger Karv.

– Majoriteten av riksdagsledamöterna är extremt kompetenta individer som skulle kunna få mycket högre arvoden om de jobbade på den fria marknaden, men som i stället väljer att arbeta för allmänhetens bästa.

Att vara rikspolitiker är ett dygnet runt-arbete, säger Karv, det begränsar hur man beter sig.

Politiker blir igenkända på stan och gör de bort sig syns det snabbt i pressen. De offrar därmed till viss del möjligheten till ett normalt liv, säger Karv.

– Många ger upp sin anonymitet för att tjäna allmänhetens bästa och den uppoffringen belönas delvis genom den lön de får.

Dessutom måste politikerna stå till svars för tuffa beslut de inte alltid själva skulle vilja fatta.

Det är enligt Karv svårt att jämföra ett politikerarvode med en ”vanlig” människas lön. Riksdagsledamöterna väljer själva hur aktiva de är, ingen tvingar dem att delta i utskott och plenum.

I praktiken vill de flesta politiker ändå göra sitt jobb väl och är väldigt aktiva. Dagen kan börja med ett frukostmöte klockan sju och fortsätta sent in på kvällen med olika representationstillfällen.

Bostadsförmånen ser han som berättigad eftersom en invald ska kunna verka i sin egen valkrets men också måste ha ett hem i Helsingfors.

Också övriga förmåner kan fungera som ett plåster på såren för de uppoffringar politiker gör, om än det går bra att klara sig på ett rikspolitikerarvode också utan förmåner.

Höga arvoden minskar enligt Karv risken för korruption.

– Om arvodena är låga finns risken att politiker börjar dryga ut inkomsten på andra sätt.

Många förmåner har slopats

Riksdagsledamöternas ersättningar består av ett lagstadgat arvode och en kostnadsersättning som täcker extra kostnader när det gäller till exempel representationskostnader och bostad i huvudstadsregionen.

Ännu på 1980–talet fanns många olika förmåner men nu har man slopat de flesta. Ledamöterna fick bland annat göra skatteavdrag för olika utgifter.

I dag har ledamöterna inga naturaförmåner såsom bilförmån eller klädpenning.

Kostnadsersättningen är en klumpsumma och man behöver inte redovisa för användningen av den. Det beror inte på lättja hos de anställda på riksdagen, utan på att ledamöterna inte egentligen är underställda en chef, säger förvaltningsdirektör Pertti Rauhio vid riksdagen.

– Ingen kan förbjuda dem att bjuda sin assistent på en kaffe, exemplifierar Pertti Rauhio.

Han säger att den största delen av reseersättningarna, som betalas ur statens kassa utöver kostnadsersättningen, är till för att riksdagsledamöterna ska kunna resa inom ramarna för arbetet.

Det är en allmän missuppfattning att riksdagsledamöterna reser på skattebetalarnas bekostnad, men i själva verket är förmånerna enbart till för arbetsresor.

Största delen av de resor som ersätts sker mellan olika städer med allmänna transportmedel, och taxi för att komma ända fram.

Därtill ersätts resor som ledamöterna gör till bland annat ministerier och olika kontor i Helsingfors. Ledamöterna kan använda ett resekort för kollektivtrafiken eller ta en taxi som ersätts upp till 70 euro.

– Det som går över gränsen betalar de själva tillbaka.

Arvodena har enligt Rauhio inte stigit i samma takt som lönenivån i resten av samhället. De grundar sig på bestämmelser som gjorts för 20 år sedan och bestäms av en arvodeskommission.

Arvodena kan stampa på stället i många år och plötsligt höjas, av orsaker bara kommissionen vet om. Kostnadsersättningen har däremot inte stigit en cent sedan år 2000, säger Rauhio.

– Nivån på arvodena har en historisk förklaring. Förr bestämde riksdagen själv över arvodena, vilket väckte ont blod, och efter det har kommissionen bestämt över arvodena.

Elsa Kemppainen/SPT

Dela artikeln