Krister Lindberg 09.10.2020 05:00

Risto Rappare (Silmu Ståhlberg) kopierar med oljekritor en målning av Vincent van Gogh, sedd i en konstbok, riktigt bara på skoj. Starka färger och vild penselföring.

De vuxna (Minka Kuustonen, Ylermi Rajamaa och Kristiina Halttu) får för sig via en spågubbes påstående att Risto är självaste Vincent van Gogh, återfödd med det röda håret och halmhatten, och klottret.

Ristos teckning visas för personalen på Ateneum; en skum dam ser den, kidnappar den och Risto. Den unga pojken, som helst spelar trummor, tvingas rita mera van Gogh; konstförfalskning i stor skala. Ateneum köper faktiskt ”Stjärnhimlen” efter att teckningen blivit behandlad med te och stekt i ugn…

Nelli med nudelhåret är misstänksam, gör efterforskning och hittar huset där förfalskarligan håller hus. Polisen (Carl-Kristian Rundman) är som oftast i barnfilmer mycket korkad. Men med bistånd av Nelli (Lumi Kallio) och Lennart (Ylermi Rajamaa) ordnar allt upp sig.

Den förfalskade Vincent är den åttonde Risto Rappare-filmen, nu skickligt regisserad av Maria Sid.

I en film om en rapartist måste det ju finnas musik, men sångerna är tämligen tama (som i de tidigare) och danserna, fantastiska i sig, gör inte filmen till en musikal. Vuxna och barn vill ha mera rock’n’roll och flera trumsolon i stället för dumma skämt om samtidskonsten.

Den förfalskade Vincent, fel Vincent, berättar att pengar inte är allt och att man ska göra det man tycker om och förverkliga sig själv. Äta skumgodis med måtta.

Rollbesättningen är lyckad och ungdomarna får och kan briljera på de storas bekostnad; så ska det låta. Scenografin och den visuella utformningen gör spänningen i filmen starkare.

För filmfotot står en begåvad Robert Nordström.

Övriga premiärer

Nytt i Roy Anderssons ”Om det oändliga” är en berättarröst. En kvinna kommenterar kort de korta tablåerna: ”Jag såg en man ha problem med bilen” eller ”Jag såg en man gå in i fel bar”.

Filmen består alltså av ett stort antal korta, några minuter långa tablåer. En man i ett rum i helbild sägande Anderssonskt typiska repliker. Eller soldater på väg till Sibirien efter Poltava. Köln från ovan 1945, med ett kärlekspar svävande däröver. Hedersmord, dans utanför en krog. De är många, de existentiella tablåerna; Roy Andersson berättar inte, en intrig eller engagemang är i vägen för vårt betraktande och vårt funderande, vår förståelse. En märkvärdighet är: så gott som allt är filmat i studio mot ateljébyggen! Otroligt detaljerat, magiskt.

Det är fortfarande synd om människan; nytt jämfört med ”Sånger från andra våningen” och ”En duva satt på en gren och funderade på tillvaron” är guds tystnad och de allt kortare och allt fler tablåerna. Färgskalan, replikföringen, bildstorleken, den statiska kameran, amatörerna, allt är sig lik, allt är Roy Andersson och hans konstiga humor.

En ovanligt ful och pubertalt barnslig film om sexualitet, religion, familj och annat med några tjog nynazister och andra korkade utanför ortens flyktingförläggning.

Mervi sambor med Kata i Helsingfors; de två besöker Mervis föräldrar i en avlägsen landsort. Där får de uppleva att Mervis föräldrar i femton år haft tillsammans med prästen och hans fru en gemensam garderob. Kommer ut ur.

Katas mamma är fredsaktivist med rötter i Iran, pappan är tysk. De letar efter sin dotter i det gudsförgätna huset på landet, blir instängda, blir mordhotade av ortsbefolkningen. I en skräckfilm som marknadsförs som en komedi om intolerans bland ”toleranta” människor.

Undine (Paula Beer) föreläser om Berlins historia och utveckling. Pojkvännen lämnar henne. Undine blir bokstavligen översköljd (ett akvarium springer sönder) av mytologin om vattennymfen Undine; den övergivna nymfen måste döda mannen och återvända till havet. Utan att avslöja intrigen: så ska ske.

Men dagens Undine vill inte återvända till vattnet, hon vill älska här och nu och på torra land. Hon träffar en dykare. En vacker kärlekshistoria tar vid, passionerad, sensuell, regisserad av en mycket skicklig filmberättare; Christian Petzold (”Transit” 2018, ”Barbara” 2012).

Ödet är inte bortglömt; en olycka, en tragedi och mytologin (hur många känner till den?) kräver sitt. ”Undine” är känslornas berättelse, inte en film för förståndet. Metaforerna, symboliken! Glöm allt slikt, vi förstår ändå inte. Skådespelarna är skickliga och den smarta regin gör att allt är vackert, i Berlin, på havsbotten.

Krister Lindberg
lindbergfilm@gmail.com

Krister Lindberg

Dela artikeln