Ann-Christine Snickars 06.10.2020 12:40

Victor von Hellens är säsongens andra poesidebutant. Tidigare i höst kunde man läsa Lina Bondes första samling ”Tecknar snö” som gjorde upp med tystnad och utanförskap – gaykärlek finns visst också i små byar. Både hon och von Hellens medverkar också i den trespråkiga antologin ”Zeitguest” som utgavs tidigare i år. Victor von Hellens var en av redaktörerna.

Hans första egna samling heter ”något i tiden håller på att ta slut”. Detta något är kan vara en ständigt närvarande underström. Tillit, tålamod, till exempel, är sådant som är på upphällningen.

Eller så är det mer konkret och krasst: delar av vårt varande, inte bara de konkreta, har slitits ner så till den grad att det äventyrar kommande generationers framtid.

Flanörposition som känns igen av den här generationen

Tydliga spår av uppgivenhet finns – men att man skriver om det innehåller i sig en vilja att ta plats. Samlingen talar också med generationens röst, kanske skulle man säga generation y om man valde att kategorisera enligt bokstavsprincipen, förhatlig för många.

Victor von Hellens uppger inte exakt födelseår, ”född i början av nittiotalet i Åbo” får räcka.

Dikterna arbetar sig fram i impressioner och mer berättande sjok, och von Hellens har ett genomgående lätt grepp utan att för den skull bli blaserad eller ironisk. Skarpögdheten skapar en viss distans, men den är snarast flanörens.

Och ett slags flanörposition är väl något som också känns igen av just den här generationen.

I vår tid täcker flanerandet stora delar av världen, nomadism, kallas det ibland. Kanske ingetdera ordet är så bra valt. Destinationerna är ju också så tillfälliga, platser man snabbt lämnar: Paris, Berlin, Köpenhamn, Tokyo, Reykjavik. Det är en särskilt tjusning i att mötas i en stad där ingendera parten bor. Mötena är viktigare än platsen.

Dikterna inkluderar ett pärlband möten, börjande med två unga män som ligger i en säng i en studiestad ”ryggrad mot ryggrad” – det är en stund som flyr och förblir. Dikten på följande sida lyder: ”allt de inte sa till varandra då / säger de nu till andra / men orden väger lätt / då betydelsen sedan länge / avdunstat. ”

En annan ögonblicksbild: kärestan som lämnar en för att gå på föreläsning och man får lov att göra lyxigt kaffe i ensamheten hemma hos henne. Dikten slutar: ”och jag blir liggande i tystnaden / som uppstår / efter en ytterdörr som stängts”.

”Tyst” och ”tystnad” är ord som förekommer ofta. Redan prologen tar i ordentligt med ”ljusår av tystnad”. Tystnaden är av olika slag, men markerar alltid avstånd, som också i bilden av ett flygplan som tyst dånar över himlen, lämnar efter sig avgasspår som ”vita ärr”.

Systerns ätstörning och familjens tystnad ett tema

Victor von Hellens har ett bildspråk som är romantiskt och melankoliskt, men det blir aldrig baktungt eller överlastat, inte ens i de dikter där känslan inte har så tydlig riktning eller kontrasteras mot något konkret. Tystnaden finns med också i dikterna som handlar om familjen.

I den tätaste och längsta dikten berättas om en systers ätstörning och familjen tystnad. Men systern spelar popmusik på högsta volym medan hon spyr. Och ringen med släktvapnet tar hon av sig innan hon trycker ner fingrarna i halsen.

I texten om systern är det en lillebror som berättar, han är maktlös inför den låsta toalettdörren. Senare är han bättre rustad att möta ursprungets krävande tystnad, till exempel hos lejontassmöblerna som väntar på att få gå i arv än en gång.

Eller i den känsliga beskrivningen i dikten ”Porträtt”, som är en fantasi kring en målning ung kvinna, död i lunginflammation kort efter porträttsittningen: ”senare samma kväll skrev hon i sin dagbok / i dag log jag åt alla de älskare / jag aldrig kommer att möta”.

Ett par litterära anspelningar finns också, liksom i förbifarten. Dikten minns en dikt av William Carlos Williams som är med mest som ett moment i en scen i filmen ”Paterson” av Jim Jarmusch. Filmens namn nämns inte, bara skådespelaren Adam Driver (som är den som läser dikten).

De verkar så lyckliga, säger Victor von Hellens dikt, som beskriver känslan i lager på lager, som ett rörligt sökande – filmen är en gång för alla nutidsmänniskans främsta emotionella referens.

Men i en av de första dikterna hänvisas till en poet med hjälp av en tidsangivelse för dödens inträdande ”en kall januarikväll i Paris 1855”. Av allt att döma handlar det om Gérard de Nerval, som räknas om en länk mellan romantiken och modernismen. Dikten låter honom få del i att ”den moderna människan / alltid har en känsla av att något fattas”.

Att just han finns med i en samling som kretsar kring flyktighet och minne, sånt som går förlorat, är logiskt. Nerval har också transporterats till oss genom stora franska författare som man får tro att von Hellens läst.

Slutet av samlingen har liksom början en stor tyngd av explicit allvar. Nästsista dikten har fått bli en som undantagsvis närmar sig ironin. Den handlar om vad man kan göra med den sista snöbollen (låta den smälta och använda den som sås). En tillagd anmärkning: ”jag hoppas verkligen / att mitt liv då / ser ut så / att jag har tid för denna sorts/ nonsens”.

Slutackordet är dovt. Diktjaget (som här också är en överlappning av 1800-talspoeten) försöker skriva brev från ett förtvivlat tillstånd: ”men min handstil har sedan länge övergett mig / kvar är bara stela streck / omöjliga att tyda”.

Där får dikten själv motsäga känslan, för den kunde ju formulera tillståndet. Samlingen är också hoppfullt dedicerad ”till alla som inte ännu börjat skriva”. Det ska bli intressant att se vilka vägar Victor von Hellens egen poesi kommer att ta.

Ann-Christine Snickars
Ge respons åt redaktören

Dela artikeln