BOKEN: Riitta Kylänpääs Andersson-biografi är faktaspäckad och episodrik – samt ganska känslosam och lite rufsig
Poesin, psykiatrin, politiken. Och fotbollen och jazzen. Biografin över Claes Andersson har inte lidit brist på stoff. Författaren Riitta Kylänpää, som fått pris för en tidigare biografi, tecknar i en bild av den Andersson vi saknar. Foto: Ari Heinonen
Biografin är en avslöjande genre. Vem ska skriva – och om vem? En princip har varit att en distans funnits mellan den som biograferar och den som blir biograferad – i tid, om inte annat. Är objektet en författare som är i livet låter man gärna verken få huvudrollen, så sker i Siv Storås pinfärska Märta Tikkanen-biografi.
Men en annan trend finns också. ”Jörn Donner, kuinka te kehtaatte” som kom ut tidigare i år, är skriven i en ton som också framhäver biografen Kai Ekholm. Där var en del av materialet samtal med Donner själv. Och i Riitta Kylänpääs ”Ett nyfiket sinne. Claes Anderssons liv” blir intervjuer med Claes Andersson och med hans familj och kollegor synliga i texten, direkta citat plockas in kontinuerligt.
Detta inte sagt som något slags dolt avfärdande utan mer som en fundering över hur vi vill att en biografi ska se ut: som högtravade eftermäle, som reportage, som något som påminner om tevemediets dokumentärer där personliga kommentarer varvas med faktastoffet?
Det individuella och det kollektiva
”Ett nyfiket sinne” har blivit en bok som visar oss den Andersson vi saknar – eller inte visste att vi saknade. Det är en ganska känslosam, ibland lite rufsig bok. Den visar också att Andersson ser lite annorlunda ut beroende på om man ser honom från finskt håll eller från svenskt.
En finskspråkig publik ser antagligen först politikern, en finlandssvensk ser – i alla fall om den inte är alltför ung – först poeten eller författaren av samhällskritisk prosa och satiriska kabaréer.
Riitta Kylänpää arbetar sig fram både kronologiskt och tematiskt. Men som man förväntat sig flätas allting tätt samman. Politik, psykiatri och politik, allt växer ur varandra och in i varandra.
Den gemensamma övergripande dynamiken är förhållandet mellan det individuella och det kollektiva, den enskilda och samhället. Litteraturforskaren Anna Möller-Sibelius har förtjänstfullt diskuterat det i sin bok ”Dikt och ideologi” som kom ut för två år sedan och handlade om 1960-70-talspoesin hos Ågren, Huldén och Andersson.
Ett nyfiket sinne. Claes Anderssons liv
av Riitta Kylänpää
Originalets titel: Utelias mieli. Claes Anderssonin elämä
Översättning: Hanna Lahdenperä
Grafisk form: Mika Tuominen
Förlaget, 2020
349 s.
I biografin tar sådant plats som beskrivningar av episoder och relationer, och det är vackert så, men en hel del får läsaren knyta ihop själv. Det får, som man säger i dag, tala för sig självt. Ofta gör det också det.
Men särskild uppmärksamhet ges åt Anderssons konkreta engagemang, också sådana som glömts idag. Han och många i huvudstadens progressiva kretsar var aktiva i Novemberrörelsen, som arbetade för ett anständigt liv för olika utsatta grupper, till exempel bostadslösa alkoholister, och ett anständigare förhållningssätt till dem från samhällets sida. De tog tag i en misär som inte tidigare kommit över nyhetströskeln.
Mentalvården förändrades också under Anderssons yrkesliv inom psykiatrin, det låg i tiden ute i världen, och i Finland fick omvälvningen avgörande insatser av honom själv. Det är viktiga trådar som vävs in i biografin. Men mest konfronterande är mentalvårdsskildringarna i Anderssons egen prosa.
Ett sätt att undersöka tillvaron
Andersson tycks ha haft en begåvning för att gå in i områden under avgörande omvandling – så var det också inom politiken. Vänsterförbundet mellan Andersson (Claes) och Andersson (Li) är en bitvis ganska svidande historia om hur man gör sig av med oanvändbara dogmer utan att snubbla in i en strömlinjeformad floskelvänster.
Vi får se om det sker igen att en prisad och folkkär poet blir medlem av statsrådet. Jag har svårt att se det, och biografin spekulerar förvisso inte i sådant. Men den tar upp Anderssons förhållningssätt till skrivandet, som ett oöverträffat sätt att undersöka tillvaron och hur man relaterar till den. Andersson har ju också skrivit om skrivande, i bokform.
Lyriken och prosan har också varit en garant för den personliga öppenhet som Andersson stått för. En aldrig så litet rutinerad läsare förstår kanske att han inte skopat ut hela sitt privatliv i dikten, men att dikten visar nödvändigheten av att inte sopa undan de mindre attraktiva sidorna i människovarandet. Det har tröstat många, retat några, det är utmanande för varje politiker som läser det.
En genuint intresserad och arbetsam person
Biografins största fördel är att den plockar upp mycket, allt från familjekonstellationer och poesidebatter till incidenter med politiska motståndare och lyckade jazzgig. Vill man visa på någon nackdel, säger man kanske detsamma. Det finns en ymnighet som gör att man blir ouppmärksam ibland. Det finns en Andersson för alla, han heter Claes, Clasu, Cladon…
Poängen är att han trots det aldrig blir en kameleont, där finns en genomgående genuint intresserad och arbetsam person. Kylänpää strör ut dikter i helhet eller i bitar och stycken som citat i sin skildring, gör det träffsäkert. Paradoxalt nog tillför de en viss saklig distans som behövs i flödet av information och anekdoter.
Jag bestämmer mig för att avsluta med att ta med den dikt som citeras där jag slumpmässigt slår upp boken.
Det blir ett par rader från samlingen ”Dessa underbara stränder, förbi glidande” (2001):
”Det som hände sedan var att jag försvann. / Den här gången tänker jag inte försvinna var det sista jag tänkte innan jag försvann.”
Och som tänkt, så blev det. Andersson försvann inte, försvinner inte.
Ann-Christin Snickars
Kommentarer
Alla som kommenterar ÅU:s webbartiklar förväntas göra det sakligt och under sitt eget namn. Vi godkänner inga länkar till externa webbplatser i kommentarerna. Kommentarerna modereras. Fyll i både ditt för- och efternamn, tack.