På torsdagen slog Utbildningsstyrelsen larm: Över 4 000 elever i årskurserna 7–9 är borta från skolan så ofta att det påverkar deras skolgångoch kan leda till problem också senare i livet. Det handlar om 2–3 procent av högstadieeleverna, och läget ser ut att förvärras.

Bland orsakerna nämns psykiskt illamående och brist på motivation.

Det finns också en ny grupp som väcker oro: de barn och unga som man tappade kontakten med under vårens distansundervisning.

Jeanette Östman/SPT

– Hur kan skolan vara trygg om den inte längre är en fysisk plats? undrar Inger Damlin, ordförande för Finlands svenska lärarförbund. Foto: Jeanette Östman/SPT

Enligt Undervisningssektorns Fackorganisation OAJ och Finlands Svenska Lärarförbund FSL handlar det om ”en ansenlig mängd” på tiotals barn i hela landet, från dagisåldern upp till gymnasie- och yrkesskolålder.

– Vårens fall handlade inte nödvändigtvis om samma elever som skolkar eller som vi trodde tillhörde riskgruppen. Det fanns också elever som vanligen kommer till skolan som vi inte fick någon kontakt med. Särskilt i de högre klasserna fanns elever som hade svårt att ställa om till en ny undervisningsform. En del föll ur rutinerna och har inte hittat tillbaka, säger Inger Damlin, ordförande för FSL.

Skapar frustration bland lärare

Enligt Damlin ökar distansundervisning risken för att en del barn marginaliseras medan en del presterar bättre. Nu har man återfått kontakten med alla elever från våren, bland annat med stöd av barnskyddet.

Att också stödfunktionerna övergick till att fungera på distans försvårade situationen.

– Många lärare gjorde en extra insats genom att försöka nå elever och vårdnadshavare kvällstid. Att inte få kontakt med enskilda elever ledde till oro, illamående och frustration, och stal fokus från undervisningen. Frånvarotrappan (se faktaruta) fungerar bara ibland. Om en aktör sviker är det svårt att bryta en nedåtgående spiral.

– Att fungera tillsammans med andra och vara en del av ett skolsamfund lär man sig endast i skolan, säger Kurt Torsell. Foto: Utbildningsstyrelsen

Kurt Torsell, direktör för den svenskspråkiga verksamheten på Utbildningsstyrelsen, hur är det möjligt att myndigheterna tappade kontakten med barn och unga?

– Utbildningen hade 2–3 dygn på sig att ställa om när coronapandemin slog till och prioriteringen var, enligt dåvarande information om smittorisken,att få barnen i säkerhet. Då varken elev eller vårdnadshavare svarar i telefon är hembesök nästa steg. Men vår skola känner inte till något sådant utan det hör till barnskyddet och räddningsväsendet. Ansvaret är sektorövergripande.

Vems ansvar är det att utreda vårens händelser för att förebygga att det händer igen?

– Det kan Utbildningsstyrelsen eller Regionförvaltningsverket göra. Undervisnings- och kulturministeriet kan också beställa uppgifterna.

Efterlyser diskussion om framtidens skola

En arbetsgrupp tillsatt av Undervisnings- och kulturministeriet inledde i sommar en granskning avstödet för lärandet inom den grundläggande utbildningen, med målet att utveckla det. En motsvarande grupp har tillsatts för småbarnspedagogiken.

Damlin är orolig för nya perioder av distansundervisning innan man lappat hålen i stödsystemet. Hon efterlyser mer bindande lagtext om elevens rätt till undervisning och stöd samt en diskussion om framtidens skola: hur kan skolan vara trygg om den inte längre är en fysisk plats?

– På våren fokuserade alla på det tekniska. Nu måste vi säkerställa fostran och undervisningen. Har alla elever tillgång till dator och nätuppkoppling? Hur upprätthåller vi en daglig kontakt med alla, och hur gör vi om vi inte får kontakt med en elev?

Torsell upplever inte att vårens händelser kastar någon skugga över distansundervisningen.

– Hög frånvaro är ett stort problem i både när- och distansundervisning. Samhället bör höja beredskapen för att kunna jobba strukturerat också på distans, men även göra en konsekvensanalys av vad man vinner och förlorar. Att fungera tillsammans med andra och vara en del av ett skolsamfund lär man sig dock endast i skolan.