RECENSION: Siv Storå och Märta Tikkanen – gamla vänner och proffs ut i fingerspetsarna
Siv Storå bläddrar i en mapp med brev från Märta Tikkanen. Foto: Emma Strömberg
”En bok om Märta Tikkanens författarskap” är undertiteln på Siv Storås studium av Märta Tikkanens författarskap. Själv talar hon i inledningen om författarskapsbiografi, som inte i första hand är personbiografi.
Begreppet genre diskuteras kontinuerligt i boken. Att Märta Tikkanens egna böcker ofta inte passar in i en inarbetad genre verkar ha bidragit till att mottagandets intresse och nyfikenhet blandades med njugghet, ibland med ett nästan fientligt avvisande.
Böckernas tillkomst och mottagande är pelarna som framställningen står på. Källor är pressmaterial, brev och intervjuer. Bland det otryckta materialet finns bandade intervjuer gjorda i Helsingfors universitets regi (de täcker tiden fram till 1983), Gösta Cavonius (Märta Tikkanens far) och Märta Tikkanens arkiv (varsin samling) som finns i Åbo Akademis bibliotek samlingar. Dessutom finns en egen korrespondens med författaren, Siv Storå och Märta Tikkanen har varit vänner länge.
Vänskapen är både dold och synlig i boken. Siv Storå är proffs på att sakligt hantera all slags litterärt material, därtill är hon en sensitiv läsare. Hon har själv doktorerat i litteraturvetenskap, arbetat på ÅAB, åren 1995-1998 som överbibliotekarie, hon har sammanställt en biobibliografi, ”Av och om Märta Tikkanen” som täcker åren 1956-2008. För den som vill forska om Märta Tikkanen är hennes insatser avgörande.
Märta Tikkanen. Pressbild
Vad kan man få ut av författarskapsbiografin som man inte redan visste? Märta Tikkanen är rätt omsorgsfullt presenterad i moderna litteraturhistorier, de domineras ju inte heller längre av kulturmanssynvinkeln som var självklar förr.
Man kan få detaljer i vad det innebar i hänsyn och mänskliga kostnader att ge ut de mest personliga böckerna, som ”Århundradets kärlekssaga”, som ju är världskänd och har ett brett tilltal, eller ”Mörkret som ger glädjen djup”, som borrar djupt in i oron för ett barn. Man kan få en insyn i relationen med förläggare, särskilt i Sverige.
Mest handlar det kanske om den underliggande kunskapen hos den som var med och delade tiden, den tid då kvinnor småningom slutade definieras utifrån familjen och sin roll som omhändertagare av andras liv. Kvinnor kunde bli älskade, men inte sedda, påpekar Storå.
Märta Tikkanen har ända från start haft som sin superkraft att peta kring sådant som känns riktigt obekvämt. Det var otäckt och avslöjande för den finlandssvenska borgerligheten och dess institutioner, det var otäckt av litteraturhegemoniska skäl. Motiven var besvärande, men mest besvärande var den konfronterande attityden.
Men finska kritiker Finland värjde sig fortfarande till exempel mot skildringen i ”Storfångaren”, som representerande ett nytt formspråk i författarskapet, av samma skäl som tidigare. ”Den finska kritiken kan ses som ett uttryck för rädsla, den tar avstånd från en författare som försätter det patriarkaliska samfundets kvinnobild i gungning”, skrev Sinikka Tuohimaa, litteraturforskare, i tidskriften Naistutkimus – Kvinnoforskning.
Men om det fanns ett motstånd fanns också ett välkomnande, också i Finland, parallellt med den framgång Tikkanen hade i Sverige och i det övriga Norden. Och samma år som ”Män kan inte våldtas” kommer ut, 1975, publiceras också ”Denna värld är vår”, en feministisk handbok med ett poesiappendix, av Birgitta Boucht och Carita Nyström.
Man kan notera att Boucht och Nyström hade hittat varandra inom folkbildningen, och att Märta Tikkanen var rektor för Arbis i Helsingfors innan hon blev fri författare. Före det var hon lärare och journalist. När hon debuterade som författare placerade man hennes gärna som förespråkare för en uppdaterad barnkultur. Det är en urstark förankring.
När man läser ”De oerhörda orden” blir man också påmind om att det inte är länge sen barnlitteratur och litteratur skriven av kvinnor ironiserades över och förminskades. Så är det inte längre. Men de tongivande inom kritiken och på universiteten har ju inte förändrats av sig själva, deras motstånd har slitits ner av dem som producerat konsten och argumentationen.
Ann-Christin Snickars
Kommentarer
Alla som kommenterar ÅU:s webbartiklar förväntas göra det sakligt och under sitt eget namn. Vi godkänner inga länkar till externa webbplatser i kommentarerna. Kommentarerna modereras. Fyll i både ditt för- och efternamn, tack.