Den första är den svåraste, men en dag skedde det: Jag rev loss bokpärmar
Det här är en opinionstext, åsikterna är skribentens egna.
Jag läste i fjol en artikel om Roke Laitinen i Jyväskylä. Hans jobb var att slita pärmar från böcker.
”Rrrrps” … ungefär så låter det.
Då Helsingin Sanomat träffade Laitinen hade han precis rivit sönder Veikko Huovinens ”Siintävät vuoret” (Blånande berg) från 1959. På bordet väntade andra böcker: Alistair MacLean, Toivo Pekkala, Paavo Rintala och Tommy Tabermann.
Varför riva böcker? Jo, de blir isoleringsmaterial. Med sådan gratis råvara låter ju det hela riktigt klokt.
På ett halvår hade Laitinen och hans kompisar producerat 30 000 kilo råvara för isolering. Någon ekonomi är det kanske knappast inte, trots volymerna, för det handlar om en stiftelse som sysselsätter bland annat arbetslösa.
Hur som helst känns det snäppet bättre än att återvinna böckerna som papper och bränna pärmarna till fjärrvärme.
Att slänga, bränna och riva böcker känns ändå så fel. Det kulturella arvet, ni vet. Böckernas djupare värde. De representerar så mycket mer än det som står inuti.
Det är som då man läser gamla intervjuer med den finlandssvenska fjärrpatrullmannen Harry Järv, som flyttade (flydde) till Sverige och blev biblioteksråd vid Kungliga biblioteket och ställföreträdande riksbibliotekarie. Han underströk bibliotekens roll för hela samhällsutvecklingen och var och ens rätt att ta till sig information.
Likväl hann säkert också Järv låta avskriva massor av böcker under sin karriär. Böcker som inte lånas är döda böcker. Som i Nagubiblioteket.
När nya kommer in måste andra ut, avskrivas. I Åbo lär de kalla det ”utmönstra”. Eufemismer för att slänga, återvinna.
Jag minns inte mer hur många hyllmeter böcker jag hade som mest. De var i alla fall mycket mer än vad som fick plats i hyllan. Däremot minns jag då jag började göra mig av med dem. Först lämnade jag böcker i återvinningshyllor och gav dem till kompisar. Jag brukade också lämna böcker i tåg, bussar och flygplan.
Men … samtidigt var det så lätt att köpa nya eller bara plocka med sig gratisböcker, som började dyka upp lite varstans.
En dag skedde. Jag rev loss bokpärmar av böcker som ingen mer ville ha, ens gratis.
I dag känns det inte alls lika dramatiskt . På glasbordet vid bokhyllan – som fortfarande innehåller massor av böcker – finns fem bokstaplar. De bara förökar sig. Men snart är det dags igen, trots att det fortsättningsvis känns fel att göra så. Riva böcker.
Samtidigt är det det enda vettiga att göra. Böcker som inte läses är döda böcker. Och om de dessutom, som i Jyväskylä, allt oftare kunde bli råvara, så varför inte? Och nej, det finns inte denna ”någon” som gärna tar emot alla döda böcker.
Stefan Holmström
Journalist på ÅU
LÄS OCKSÅ:
ÅA-biblioteket tar tillvara hela Finlands kulturarv.
Varje år köper biblioteken i Åbo nästan 50 000 böcker.
I Ekotoris affärer fyndar också antikvariathandlare.
Slängda Naguböcker väcker starka känslor.
Kommentarer
Alla som kommenterar ÅU:s webbartiklar förväntas göra det sakligt och under sitt eget namn. Vi godkänner inga länkar till externa webbplatser i kommentarerna. Kommentarerna modereras. Fyll i både ditt för- och efternamn, tack.