Henrika Ringboms nya dikter samtalar med konsten och har en kontaktyta till Japan och japansk kultur
Rörelse och reflektion. I Henrika Ringboms nya dikter.
Foto: Niklas Sandström
Henrika Ringboms nya diktsamling börjar som en rännil med ett direkt tilltal. I den första dikten är formen imperativ: ”Ställ mobilen / på intensivandningsläge / och koppla ifrån lasten”.
Kanske är de första raderna inte en egentlig dikt utan mer en startgrop. Diktsamlingen är generös i så motto att man kan få bestämma själv. Mer än tidigare arbetar Ringbom med att sudda ut gränser, gränser mellan konstarter, till exempel.
Dikterna har närkontakt med bildkonsten, som i sviten där Vilhelm Hammershøis interiörmålningar är komponent och ingångsättare, eller med dramat, som i avsnittet ”Sorgens fåglar” där ett no-spel med samma namn av Motokiyo Zeamis spelar en roll.
I en slutkommentar räknar Henrika Ringbom upp inspiratörer till dialog: en rad nordiska poeter (och en japansk) och en essä av Elisabeth Hjorth som i sin tur handlar om en diktsamling av Ringbom, ”Det finns ingen annanstans” (1994).
Kommentaren behövs inte för klargörandes skull, läsarens upplevelse av att vara inne i en ekokammare vars väggar är i ständig förvandling förändras inte av den kunskapen, den finns med för ordningens skull. Henrika Ringbom är en poet som är noggrannare än de flesta.
Under läsningen avmattas också den lite belärande undertonen i titeln ”En röst finns bara när någon hör den”. Fokus blir i stället på verbet ”höra” särskilt på det uppmärksamma och aktiva lyssnandet. Först får man lyssna efter vem som är ”jag” och vem som är ”du”. De positionerna tillhör inte omedelbart och exklusivt personer i relationer i vår pågående kött-och-blod-värld.
Jaget som talar kan vara konsten, kanske just den specifika diktboken läsaren håller i sin hand: ”… / Du ser på mig med ögon som aldrig har sett mig förut / Jag kan inte framkalla mig själv / Skulle du vilja göra det åt mig?”
Om det nyss citerade känns lite övertydligt får läsaren efter hand desto mer att bita i. Dikterna rör sig i ett gränsland med växlande bilder, där hanteras saknad, sorg, minnen och förluster som kan vara traumatiserande. De blir redskap för en djup känslomässig reflektion.
Känslan kan vara våldsam, liksom bilden, det yttre skeendet. Avsnittet som heter ”Sorgens fåglar” beskriver en sönderslitande sorg, eller kanske ett desperat försök att jaga undan en skrämmande känsla. Det berättar också något om det irreparabla som sker när man förgör den eller det som bär det viktiga budskapet.
Mot slutet av sviten finns två centrala rader: ”budbärarens uthållighet / och förmåga att röra sig mellan världarna”. De sammanfattar också hållningen i hela samlingen.
En bild som glimtar fram är också den japanska traditionen att lappa trasiga bruksföremål med guld. Funktionen bevaras och kärlets fortsatta liv blir värdefullare än tidigare.
Men att uppehålla sig länge vid en bild och permanent överföra den till mänskligt liv skulle göra det skrivna till en trist mekanik med ett stillastående mål. Det mest övertygande i ”En röst finns bara när någon hör den” är rörelsen genom de olika sviterna och avdelningarna. Den kan vara fjäderlätt och eterisk eller mer robust och jordbunden.
I en svit som heter ”Trampstenar” (och associerar till en japansk trädgård; Japan och japansk kultur tillhör som bekant författarens stora intressen) är de korta diktraderna doserade två och två och placerade på boksidan som en stig att gå på. Rörelsen, som raderna ofta beskriver, och som läsandet också utgör, är energisk och välgörande, läkande.
Som i mycket av Ringboms dikt finns också kopplingar till dröm och minne i bilder och passager som är nära övergångsriten. Under den är människan exponerad och sårbar. I dikten beskrivs hon som sovande eller på väg in i sömnen, eller genom den ömtåliga kroppsdelen munnen (som är det organ som orden kommer ur, tillsammans med den skrivande handen).
I ”Det finns ingen annanstans” finns en kort dikt som börjar ”Å att bli mun / Oskyldig som en som somnat i ett sällskap …”. Motivet placeras i den nya boken i avdelningen ”Rummet”, som associerar till Hammershøis interiörer, som ibland har en drömmande frånvänd kvinnogestalt.
Här etableras också den skoningslösa utifrån kommande blicken, som återkommer i den avdelningen ”På spelplatsen”: ”Det var inte erfarenheten / som skar i henne / det var blicken”, står det där.
”Om att lära sig gå med världens blick i ögonen” heter det i ”Det finns ingen annanstans”. Man kan få perspektiv på de nya dikterna om man har den äldre diktsamlingen till hands. De nya har nästan inget av den ganska höga ton som kan finnas i Ringboms tidigare, de är mer kortfattade, samtidigt böjligare.
Men det kan vara fint att minnas också det mer opersonligt, nästan abstrakt högtidliga när man kommer till den nya samlingens slut, som okonstlat kallas ”Trösten”, och avslutas med en dikt som är full av sinnesintryck och vilar i ett lyssnande, innan den stannar vid en ny port, en grind, ”men inget staket”.
Dikten stannar i en stund av inkluderande frihet, en drömbild och en vision.
Ann-Christine Snickars
Kommentarer
Alla som kommenterar ÅU:s webbartiklar förväntas göra det sakligt och under sitt eget namn. Vi godkänner inga länkar till externa webbplatser i kommentarerna. Kommentarerna modereras. Fyll i både ditt för- och efternamn, tack.