Coronakrisen kommer att öka Finlands offentliga skuldsättning. Enligt arbetslivsprofessor Vesa Vihriäläs rapport är en höjd sysselsättningsgrad central för att man ska kunna stanna av skuldsättningen inom några år.
Rapporten ger en rad förslag på hur man kunde höja sysselsättningen och minska på den strukturella arbetslösheten.
Förslagen handlar bland annat om att förlänga arbetskarriären både i början och i slutet, lokala avtal som möjliggör flexibilitet i fråga om löner och att göra det lättare att komma till Finland för att arbeta.
Enligt rapporten borde det också bli mer lockande att ta emot jobb, bland annat genom att ändra arbetslöshetsunderstödet, samtidigt som det ska tas i beaktande att det finns större behov av trygghet när ekonomin som helhet är dålig.
Det senare har redan delvis hänt eftersom kriterierna för att få arbetslöshetsunderstöd har lättats och karensdagar har slopats. Till exempel kan studerande och egenföretagare nu få arbetslöshetsunderstöd.

Är stöden för höga?

Professor i ekonomi vid Åbo universitet Jouko Vilmunen säger att det behövs en reform av arbetslöshetsunderstödet för att öka incitamentet att ta emot jobb.
Han lyfter fram att arbetslösheten var 6,5 procent i januari fast ekonomin gick bra.
— Betyder det här att vi har en 6,5 procentig strukturell arbetslöshet? Någonstans finns det ett problem.
I klartext är frågan: Är stöden så höga att det inte är tillräckligt motiverande att ta ett jobb?
Vilmunen är också ordförande för rådet för utvärdering av den ekonomiska politiken som statsrådet tillsatt. Rådets medlemmar var i en rapport i början av året oroliga för hur regeringens mål om ökad sysselsättning skulle förverkligas i praktiken.
Ekonomerna bakom den senaste coronarapporten tänker att om arbetsgivare och arbetstagare hade mera fria händer att på lokal nivå besluta om större flexibilitet i fråga om löner skulle arbetstillfällena bättre kunna bevaras under ekonomiska chocker. Om det behövs för att rädda företaget skulle möjligheten att sänka löner vara viktig, anser de.
Vilmunen förespråkar att de breda kollektivavtalen slopas.
— Men för att det ska ha positiv effekt på arbetsmarknaden måste det vara lokalt på riktigt, att inga centralförbund finns kvar i bakgrunden och sätter ramarna.
Nationalekonomen Christer Lindholm, däremot, ger inte mycket för talet om större flexibilitet.
— Det har vi hört förut. Jag tycker att det låter som ett väldigt fräckt försök att med krisen som förevändning försvaga arbetstagarnas ställning. Jag kan inte riktigt säga det på något annat sätt.

Medan Vilmunen berömmer den amerikanska sysselsättningspolitiken för att skapa starka incitament att ta emot jobb hänvisar Lindholm till USA och Storbritannien som avskräckande exempel.
— I dessa länder har reallönerna, alltså lönernas köpkraft, sjunkit under de senaste tio åren. Storbritannien har haft den längsta perioden av sjunkande reallöner sedan 1860-talet, säger Lindholm.

”Lokala avtal har liten inverkan på sysselsättningen”

Ilkka Kaukoranta, chefsekonom på Finlands fackförbunds centralorganisation (FFC), säger att för facket är det centrala huruvida arbetstagarna har lika mycket att säga till om i avtalsförhandlingar på lokalnivå som arbetsgivarna.
— Men jag tror inte att lokala avtal har så stor inverkan på sysselsättningen. Organisationen för ekonomiskt samarbete och utveckling menar också nu att ett centralt koordinerat arbetsmarknadssystem ger bättre resultat i fråga om sysselsättning än ett splittrat lönesystem, säger Kaukoranta.

Han hoppas att det inte kommer att finnas ideologiska hinder för skattehöjningar när det blir dags att försöka stoppa den offentliga skuldsättningen.
— När arbetstagarna kommer emot borde också kapitalet göra det.
Vihriäläs rapport slår fast att det kommer att behövas både nedskärningar och skattehöjningar inom några år för att hejda den offentliga skuldökningen, men att lyckade strukturreformer, inom exempelvis sysselsättningspolitik, kan lindra nedskärningarna och skattehöjningarna.
Men FFC:s Kaukoranta anser att rapportens anpassningsåtgärder har varit för mycket i fokus. I rapporten kallas åtgärderna för ”smärtpaketet”.
— Jag hoppas att man under den här valperioden fokuserar främst på stimulansåtgärder för att undvika långvarig hög arbetslöshet.
Även Vilmunen anser att rapporten slår fast ett för tidigt datum för när stimulansåtgärderna ska bytas mot anpassningsåtgärder. Enligt rapporten borde nedskärningar och skattehöjningar införas senast år 2023 för att hindra att statsskulden stiger till över 90 procent av bruttonationalprodukten.
Vilmunen betonar att det är en global kris som också bör lösas globalt. Därför ger han en känga åt EU-länder som inte velat gå in för gemensamma lån, däribland Tyskland och Finland.
— Kostnaderna bör skötas gemensamt. Men det är en politisk känslig sak att tala om.

Ekonomirapport