Finland satsar allt på ett statligt styrt mediehus
Förändringen på mediefältet har varit kraftig de senaste åren. Hela mediebranschen har haft stora svårigheter och många omställningar har gjorts. Covid-19 har gjort situationen mycket svår.
De senaste veckorna har man kunnat läsa om att flera av de stora mediehusen i Finland permitterar hela sin personal. En svår situation har på grund av covid-19 blivit ännu värre.
Det är svårt att jämföra de olika mediehusens ekonomi, eftersom inkomstbasen är olika. Flera större aktörer och vissa mindre finansierar journalistiken genom andra inkomster. Det kan handla om skolböcker, tryckeri och distribution eller intäkter från fastighetsinvesteringar.
Situationen i Finland och de andra nordiska länderna påminner om varandra, men Finland avviker också på många vis från de andra nordiska länderna. Den största skillnaden är att Finland saknar ett presstöd. I Finland har staten valt att skattepengarna ska satsas enbart på statsägda och statsstyrda Yle. Till Yles uppgifter hör också att främja mångsidighet i media, men den punkten verkar inte finnas bland de områden som bolaget prioriterar i sin verksamhet.
Yles roll som medieaktör är udda i en internationell jämförelse. Få länder i världen, bortsett totalitära stater, har valt att styra de statliga medlen endast till ett i sista hand politiskt styrt mediebolag. Varje finländare betalar 2,5 procent eller högst 163 euro i Yleskatt. Också företag betalar Yleskatt, högst 3 000 euro per år. År 2018 betalades sammanlagt 492 miljoner euro i Yleskatt. Det är motiverat att med skattemedel upprätthålla nyhetsproduktion och alla de uppgifter Ylelagen beskriver, men det är också motiverat att noggrant överväga vad Yle ska syssla med.
Utöver att Yle själv tolkar vad som anses höra till bolagets uppgifter så är Yle också en geléklumpsaktig och svårhanterlig samarbetspart. Det är svårt att få grepp om vem som bestämmer om vad eller om någon bestämmer om något överhuvudtaget. På ett regionalt plan är det svårt att peka på saker som skiljer Yles verksamhet från de kommersiella mediehusens, trots att Yle torde ha samma lagstadgade ansvar för den mediala mångfalden även regionalt.
Det finns också risker med en modell som bygger på att staten satsar alla pengar på sitt eget bolag. Bolagets verksamhetsförutsättningar och finansiering är i sista hand beroende av politiska beslut. Det finns ingenting som garanterar att Yle i framtiden styrs av politiker som anser att bolaget ska syssla med oberoende journalistik. Därför är det viktigt att garantera att det finns tillräckligt många aktörer på mediefältet.
Sverige, Norge och Danmark har valt en annan väg än Finland, för att säkerställa medborgarnas rätt och möjlighet till ett mångsidigt utbud av media. De direkta stöden till media var år 2019 i Sverige 61 miljoner euro, i Norge 53 miljoner euro och i Danmark 67 miljoner euro. Dessutom har man i Sverige reagerat snabbt på covid-19 och ökar stödet med ytterligare ca 20 miljoner euro. Även Norge höjde stödet för i år med nästan nio miljoner euro. Vidare är mervärdesskatten för tidningar noll procent i Norge och Danmark medan den är sex procent i Sverige och tio procent i Finland.
När man räknar om stödet i euro per invånare betalar Danmark 11,85 euro, Norge 9,83 euro, Sverige 5,95 euro och Finland 0,63 euro. I Finland finns endast ett tidsbundet stöd som uppgår till 3,5 miljoner euro. Av summan har 1,5 miljoner betalats till den finskspråkiga nyhetsbyrån STT och 1,5 miljoner till MTV3. Utöver dessa finns ett årligt stöd för medier på minoritetsspråk. Detta uppgår till en halv miljon euro. Merparten av detta har betalats till nyhetsbyrån SPT och även ÅU har de två senaste åren erhållit 50 000 euro för att möjliggöra utdelningen i skärgården.
Mediefältet har genomlevt svåra tider de senaste åren. Covid-19 kommer ytterligare att försvåra situationen. Fusionerna kommer att fortsätta och tidningar kommer att läggas ner. Vad gör staten för att stöda media i vårt land? Närmast ingenting är svaret.
Medieförbundet har krävt att staten skulle införa ett temporärt mediestöd i Finland. En modell kunde vara att retroaktivt betala tillbaka mervärdesskatten för de senaste tolv månaderna, alternativt sänka mervärdesskatten till noll procent. Det återstår att se om staten kommer att göra något.
Situationen i Svenskfinland är minst lika svår som i övriga Finland, kanske till och med svårare, på grund av Svenska Yles dominerande ställning inom det digitala utbudet. Svenska Yle har en viktig roll och flera väsentliga uppgifter, men Svenska Yle förvaltar skattepengarna fel, om man anser sig behöva konkurrera med lokala och regionala medier.
Covid-19 tär ytterligare på ekonomin i alla finlandssvenska kommersiella mediehus. Ett utökat samarbete mellan de kommersiella mediehusen i Svenskfinland har diskuterats i flera repriser. Ett tekniskt samarbete mellan mediehusen i Svenskfinland skulle gagna alla, men vägen till ett gemensamt tekniksamarbete är både lång och krokig.
Vi tackar Tom.