En smula frihet, skriv fram den!
Det här är en opinionstext, åsikterna är skribentens egna.
Snön kom med just ingen förtret men mycket förtjusning. Yngsta barnen i granntrappan tar ut sin rattkälke. Eller rättare: deras pappa gör det. Själva är de på varsin sida om tre år, och de åker nerför lilla bergknallen på gården tills kala stenen är framme.
Då skottar pappan lite mer snö över banan så den håller för några åk till.
Skulle vara ganska skönt att vara tre nu. Jag var fri då, tänker jag. Bekymmerslös. Men om man en gång inte är tre får man acceptera faktum och leva i nuet. Att vara i det där nuet, hur många gånger har man inte hört hur fint det skall vara?
Vara i nuet om man är i karantän, i isolering eller föreskriven avskildhet kräver något mer av en. Oftast mer av det man inte har. Tålamod. Framtidstro. Tro på att det blir fint i maj och att vi finns till och är friska då. Jag försöker tänka på saker jag tyckt om sen jag vuxit ifrån kälkbackarna (har jag faktiskt gjort det?). De är ganska många.
Till exempel aprilkvällar med koltrast i Åbo. Kanske runt Sibeliusmuseet där det finns höga träd (det har blivit april nu). Promenader med en liten person längs gatorna, hand i hand, slängande med armarna, babblande om ditt och datt.
De kan jag längta till, men de kommer inte tillbaka, för personen har växt upp och blivit stor. Men när jag går på vissa trottoarer minns jag hur det kändes – härligt och fritt.
Friheten fångar många genom att springa. En och en, nån gång två eller tre. Är löparna i flock uppfattar mötande dem som en front och viker undan, de borde tänka lite på det. Fast det är kanske det de gör – som en aspekt av deras frihetstänk.
Möten på stan är känsliga nu. En scen i kiosken där jag hämtar ut en postförsändelse är dramatisk. En kund i absolut heltäckande utstyrsel dirigerar resolut oss andra, råddar till kön som rör sig enligt utfärdade rekommendationer. Vi är handfallna.
Jag tänker på Venedig och karneval och inkognito när jag ser den här gestalten. Den hemmagjorda masken skjuter lite spetsigt ut från ansiktet och tillåter att hon (rösten och snittet på jacken indikerar en hon) dricker av kaffet hon försett sig med.
Kön ser på masken med förvåning, och med medkänsla, det handlar om en människa som inte mår så bra. Men ingen öppning finns i maskeringen, som fulländas av rejäla solglasögon och ett par tjocka handskar, så ingen tilltalar henne, fast hon uppenbarligen kommit till kiosken för lite mänsklig kontakt.
Instanser som samlar in immateriellt kulturstoff från olika tider är redan ute med upprop om berättelser från Coronavirusets tid. I deras hantering hör det redan till det förflutna, det känns bra.
Och Helsingin Sanomats söndagsnummer använder ett helt uppslag till att uppmuntra till skrivande, särskilt nu, när det kan fungera som säkerhetsventil, bevara lugnet.
Där presenteras inte minde än fyra nya böcker om skrivande av kända författare – Karin Erlandsson är den (bland fem) som skriver på svenska. Jag tycker om att läsa om reflektioner kring vad skrivande innebär, om rutiner, om vad en författare utsätter sig för och vill.
Ibland kan böckerna också åstadkomma en otäck ribbskräck hos den som vill börja, som vill gå in i skrivandet med hull och hår.
Då finns bara ett råd att ge: kasta tvivlet överbord, öppna ett nytt dokument, ta fram ett papper, väss en penna. I skrivande stund är man av nödvändighet i det mångomtalade nuet. Men man har också tillgång till det förflutna och biljett till framtiden.
Just där är man är fri. Och man kan klä sig i vilken mask man vill – eller försöka vara helt utan.
Signaturen ACS återkommer i ÅU varje onsdag.
Kommentarer
Alla som kommenterar ÅU:s webbartiklar förväntas göra det sakligt och under sitt eget namn. Vi godkänner inga länkar till externa webbplatser i kommentarerna. Kommentarerna modereras. Fyll i både ditt för- och efternamn, tack.