100 dagar sen sist — när träffar vi våra familjer som bor långt borta igen?
Det här är en opinionstext, åsikterna är skribentens egna.
Om knappt två veckor står jag och många andra inför ett dilemma: Ska vi våga åka hem över påsken och riskera att sprida smittan till våra närstående eller andra?
Det är kanske lättare för bilburna att hoppa i den isolerade kärran och styra hemåt, och anlända lagom tills påskharen ställt fram äggen.
Många sommarstugegäster valt att åka hem med bil på sistone. Lika enkelt är det inte för oss som är beroende av tåg eller buss. Inte minst eftersom VR ställer in tågturer på löpande band utan större förvarning.
Någon annan har med andra ord kanske redan fattat våra beslut om påsken. Det är inte osannolikt att tågen ställs in.
Och vem vet för övrigt om Nyland är det enda landskap där gränserna måste stänga. Gissningsvis är det så nu, men ännu vet man inte vad som sker i framtiden.
Och även om man lyckas komma iväg med tåg är frågan om man borde åka med andningsskydd och handskar. Och kan man leva med sig själv om man smittar föräldrarna eller andra släktingar/vänner? Sprider smittan vidare till okända?
Vi har lärt oss att man kan bära på viruset utan symptom eller med lindriga sådana.
Rätt svar på frågan om man vågar åka hem med publika färdmedel borde vara nej, för säkerhets skull.
Coronaläget blottar många nyanser av ojämlikhet i samhället. Att inte kunna åka och hälsa på familj och släkt, trots att det gått länge sedan sist, är inte det värsta problemet.
Även om det vid påsken sannolikt för många av oss gått hela 100 dagar sedan sist, om man bor hundratals kilometer borta och senast var på besök vid jul.
Kommentarer
Alla som kommenterar ÅU:s webbartiklar förväntas göra det sakligt och under sitt eget namn. Vi godkänner inga länkar till externa webbplatser i kommentarerna. Kommentarerna modereras. Fyll i både ditt för- och efternamn, tack.