Anja Kuusisto 28.03.2020 05:13

Björn Vikström jobbar på distans i dessa dagar. Foto: Privat

När tillvaron vacklar frågar vi efter hopp, och livets mening

Björn Vikström – universitetslärare vid Åbo Akademi och före detta biskop och före detta församlingspräst – har under sitt yrkesliv sett hur många söker stöd av andlighet och själslig samvaro när ens liv vacklar och en kris har inträffat.
– Då finns ett behov av ett gemensamt bärande av bördan, och av hopp. Vissa känner också en andlig längtan som inte nödvändigtvis involverar kyrkan.
Det låter bekant – Svenska Dagbladet publicerade häromdagen en text där 50 slumpmässigt utvalda svenskar funderade på livets mening.
– Att ställa sig frågor om livets mening är vanligt när man går igenom en livskris, när sjukdom, död eller något annat har inträffat som ställer livet på ända, säger Vikström.
President Sauli Niinistö har också poängterat att vi ska upprätthålla den själsliga närheten när vi måste ta fysiskt avstånd.

I normalt krisarbete finns stödet även fysiskt nära

Men vanligen handlar krisarbete mycket om att finnas till, även fysiskt med en tröstande hand eller famn, för den som går igenom en personlig livskris. Det kan vara frågan om dödsfall, olyckor eller tragiska händelser.
– Närvaro som stöd kan inte ges nu, även om jag hoppas kan också här tillämpar sunt bondförnuft.
– Om en äldre mår så mycket bättre av att få träffa en anhörig så kan en gemensam utomhusvistelse vara rätt val, val, på ett visst avstånd förstås.
När tillvaron har blivit bräcklig och allt känns osäkert är det för många viktigt att uttryckligen få prata med en bekant om det som oroar.
Nu är alla i samma kris, men vi hanterar den olika och är olika rustade inte bara hälsomässigt, utan även olika rustade för ensamhet och osäkerhet.
– Det speciella med den här krisen är att ingen vet när den tar slut, det gör den extra svår.

I krislägen hjälper etapptänkande

– Också den som upplever en svår sorg brukar nämligen kunna känna en viss lättnad av att det finnas etapper i krisläget. Att tänka på att man ska ta sig vidare till nästa etapp är en tröst i kaoset.
– När det som nu är blott en dag, blott ett ögonblick i sänder som gäller, skulle tidsgränser ge oss ett slags milstolpar.
Den här erfarenheten får Vikström att rikta en förhoppning i riktning till dem som har styrt krisarbetet i Finland.
Det arbetet som man kan säga att började senast efter att regeringen måndagen den 16 mars meddelade att undantagsförhållanden råder i landet och beredskapslagarna ska tas i bruk.
Det var den dagen som det blev tydligt att regeringen, inte längre hälsomyndigheterna, säger vad som gäller.

”Regeringen, ge oss milstolpar på vägen!”

– Jag hoppas därför att regeringen – trots det osäkra läget – ger oss några etapper på vägen.
En etapp var beskedet om skolstängningarna, då sades ett datum: 13 april. Nu vet vi att det inte är sannolikt att skolorna öppnar igen efter påsk.
– Alla vet att inte heller regeringen kan veta när krisen är över. Därför är det bra om att regeringen trots allt sätter vissa etapper, såsom nu med stängningen av restauranger och barer till slutet av maj.
– Tidsgränserna har en viktig psykologisk funktion. De inverkar på hur vi tänker, vi kan tänka att nu tar vi oss först igenom den här etappen, sedan nästa.

Distansmöten och samtal i vår nya vardag

Det här samtalet förs över telefon. Vikström sitter i sitt hem i Åbo och har nyss avslutat ett möte på distans.
Distansundervisning och virtuella möten har enbart pågått i ett par veckor ännu, snart kan det kännas som vardag.
Men att människor behöver få möta människor, det är Vikström övertygad om.
– Många möten kan hållas på distans och det ökar antagligen i framtiden. Men när det här är över tycker jag inte man ska pruta på närvaro i undervisningen. Det är viktigt att se varandra, när vi i skola och universitet skall lära oss att fungera socialt tillsammans.

Grannhjälp är fint, men hjälpbehovet blir långvarigt

Också i det höghus där Vikströms bor fungerar grannhjälpen.
Via främst sociala medier säger han sig också ha noterat att många har engagerat sig för att hjälpa andra, via församlingar, via Röda Korset med mera.
All denna hjälpvilja värmer, men Björn Vikström vill också uttrycka en förhoppning om att tänka till.
– Jag tror att det är viktigt att vi inte sparkar igång enorma hjälpinsatser genast, där orken i värsta fall sedan tryter. Det finns behov av långsiktig hjälp och stöd, det här går inte över så snabbt.
– Och vi ska också tänka på alla dem som jobbar inom vården, lärarna, socialarbetarna med flera, de bär ett tungt lass nu. Kan vi andra avlasta dem privat på något sätt?
– De ekonomiska effekterna oroar. Vi universitetsanställda har det till exempel tryggt, då vi kan fortsätta jobba, men i väldigt många familjer ökar oron nu av att jobben är hotade. En ekonomisk depression får stora följdeffekter inte minst socialt. Det är viktigt att vara lyhörd när folk är i kris.

Ökad polarisering, trots att också samhörighetskänslan växer

Samtidigt som samhörighetskänslan i samhället är stor är det som om polariseringen tog fart, påstår jag.
Vi ser något av generationskrig i debatten om 70-plussarna som inte hålls hemma, fajten kring stugvistelser, eller stad kontra landsbygd har gått het på ÅU:s sociala medier, det finns en polarisering mellan dem som tycker sig ta coronaepidemin på allvar gentemot dem som inte gör det.
– Ja, och det här gäller även globalt. Det är lätt att märka hur fördomar plötsligt tar sig uttryck, till exempel Italien får internationell kritik.
– Det här är en vanlig följd av kollektiv stress. Man börjar skylla på varandra.
– Det är en viktigt aspekt att förstå varifrån de här känslorna kommer, om problem börjar uppstår i till exempel grannskapskretsen.

Hotet var så stort att omställningen blev möjlig

Det är samtidigt fascinerande att se hur snabbt samhället kan ställa om sig, funderar Vikström.
– Den här krisen var så hotfull att det blev möjligt. Varken den uppenbart orättvisa fördelningen i världen, med svält och flyktingkriser, eller klimatförändringens krav på en omställning, har fått oss att förändra vår konsumtion, vårt resande, våra sätt att leva.
– Nu var hotet mot oss alla så stort att det tvingar in oss i nya mönster.
– Precis som människor vid en svår förlust eller i svår sorg funderar på livets prioritetsordning, vad som är det värdefulla, ställs vi nu alla inför de frågorna.
Vi vänder oss igen till Alf Henriksson. Så här går versen:
Ibland liksom hejdar sig tiden ett slag och något alldeles oväntat sker
Världen förändrar sig varje dag men ibland blir den aldrig densamma mer

Björn Vikström

Född 1963 i Åbo. Bor numera igen i Åbo.
Tidigare biskop för Borgå stift, 2009–2019.
Sedan hösten 2019 universitetslärare i teologisk etik och religionsfilosofi, ÅA.
Gift med Maria Björkgren-Vikström.
Son till ärkebiskopen em. John Vikström. Pappa till tre vuxna barn.

Anja Kuusisto
Ge respons åt redaktören

Dela artikeln