Tilltala mig!
Det här är en opinionstext, åsikterna är skribentens egna.
Får ett brev av en organisation jag ofta brukar stöda, det börjar med ett ”hej” och mitt namn i olidligt feta bokstäver. Det är så man gör i den riktade marknadsföringen.
Föreningar behöver inte närma sig mig med ett formellt tilltal, men helst med mindre bokstäver. Jag erkänner att jag oftast kastar brev av dem som brukar mitt namn uppseendeväckande fett.
Men fortsättningen i det aktuella brevet gör mig skärrad: ”Du har kanske också förtryckts, förföljts eller våldtagits”. Så står det. Inget frågetecken. Jag hajar till inför denna robusta retorik. Brevet är utsänt för att skaka loss pengar för att bekämpa och förebygga våld i nära relationer.
Man måste gå ut med kraft och självförtroende, jag fattar det. Men om man ska skapa ett ”vi”, som texten senare uttalat säger att den vill, får man inte vara tondöv. Skaffa en reklambyrå med bättre gehör, Amnesty! Hellre: avstå från textestetik som passar bättre för dem som kränger kosttillskott eller sockor med specialstickad resår.
Jag kommer antagligen att stöda kampanjen, den är viktig. Och kanske det bara är jag som tycker att sättet man tilltalar okända på gör skillnad.
”Så här ser det ut i dag!” En röst i en kundtjänst per telefon sa just de orden till mig en gång, med ett tonfall rakt från vildmarken.
Men föreningar, företag, organisationer och myndigheter bör enligt mig ha ett tilltal som kommer över ribban ”allmänt hyfs”, och ett tilltal utan undertoner.
Man lär sig undvika undertoner om man har en redaktion, en arbetsgrupp att falla tillbaka på, typ tre människor som samtidigt läser utkastet och känner efter hur det kan tas emot. Det är effektivt, men gammalmodigt, när allt en gång kan skötas per e-post.
Vad som kan hända då är att ganskaren kanske öppnar bilagd fil, men har redan skrivit det som förväntas: ”Jättebra!” och ”Super!” eller något annat magiskt som ger uppdraget en skjuts framåt tidsmässigt – det enda som räknas. Människor kan göra så, fastän de sitter i samma kontor och lika snabbt kunde ses ansikte mot ansikte.
Jag fick en gång en obegriplig instruktion tillsammans med en nödvändig elektronisk manick – gick till försäljaren, där kalibrerades den på trettio röda sekunder. ”Varför stod det så kryptiskt i instruktionen då?” frågade jag. ”Inte läser någon ändå såna papper”, sa personen bakom disken, såg irriterande belåten ut.
Efteråt fick jag ett sms där jag skulle utvärdera kundupplevelsen. Men det fanns inga förhandsalternativ som täckte vad jag kände, så jag svarade inte.
Samlar på exempel på hur våra rutiner blir mer och mer renons på möten. Paketautomaterna som breder ut sig i alla kvarter! De är redan gammal nyhet. Med hjälp av dem kan skjortan, sydd i Kina, komma hem till en utan att man behöver närma sig någon av kött och blod. Men skjortan själv är sydd av människa, nån som vi vet att sannolikt är underbetald och utnyttjad som arbetskraft till sista molekylen.
Hos min tandläkare kan man sköta patientanmälningen på en elektronisk skärm i väntrummet. Men jag har inte sett någon göra det, det känns skönare vid disken, där en människa ger en ett ögonkast eller två.
En tredjedel av finländarna har någon form av tandläkarskräck, den uppgiften hittar jag blixtsnabbt när jag ställer frågan på min hemmaskärm. Än så länge går det inte att lappa tänder via en app.
De ängsliga har nytta av ett leende i receptionen, helt klart!
Mänsklig kommunikation, muntlig, skriftlig, ordlös, gör livet … tilltalande. Effektivare, säger de som vill ha våra pengar. Varsågod! Var effektiv! Tilltala mig!
Kommentarer
Alla som kommenterar ÅU:s webbartiklar förväntas göra det sakligt och under sitt eget namn. Vi godkänner inga länkar till externa webbplatser i kommentarerna. Kommentarerna modereras. Fyll i både ditt för- och efternamn, tack.