Tideräkning – och ett par gamla skor
Det här är en opinionstext, åsikterna är skribentens egna.
Det här året, om han hade levt, skulle min pappa ha fyllt hundra. Och jag har bara några få år kvar tills jag, om jag klarar ribban, kommer att vara äldre än han då han gick bort.
Att vara äldre än sin förälder är en omöjlig tanke. Men det händer hela tiden. Vi blir äldre och friskare, rapporteras det bekymrat.
Vår uppfattning av tiden är hur som helst alltid kollrig, åtminstone i någon mån. Om något kan vara bara i någon mån kollrigt. Små barn kan inte bedöma hur gamla de är som tar hand om dem, de kan lika gärna vara sjutton eller sjuttiotre.
När mina föräldrar fyllde femtio tyckte jag de stod med ena foten i graven fast de såg ganska pigga ut.
På den tiden fick man ett bordsstandar av kommunen om man varit i dess tjänst. Nu vet ingen vad ett bordsstandar är – det hör för all del också till världens mest onödiga prylar. Kanske kommunerna delar ut spabehandlingar i dag.
Eller så är de klimatsmarta och ger ingenting alls – så är det nog.
Och femtio år är det nya svarta, eller var det sjuttio eller åttio som var det. ”He som va mejr så vaa e”, sa en bybo någonstans i Åboland en gång, det blev omgående ett talesätt.
Men den som säger ”det nya svarta” en gång till i min närhet, den önskar jag inte direkt ur tiden, men nästan så långt vägen räcker, så illa tycker jag om uttrycket.
Som barn har man svårt att föreställa sig framtiden om tjugo år, den man ska vara en del av. Som medelålders har man svårt att föreställa sig framtiden om tjugo år, den man ska vara en del av.
Som gammal har man svårt att föreställa sig framtiden om tjugo år, den man inte ska vara en del av.
Forskning har visat att alla åldersgrupper visar upp denna överensstämmelse. Nej förresten, det finns ingen sådan forskning. Jag ville bara se hur lätt det var att skriva det. Det var enkelt. ”It was easy”, Mike Hammer-repliken. Allt är hårdkokt i dag, inte bara deckarna.
Till och med hudvården är hårdkokt. Krämer som enligt algoritmerna bjuds ut till mig har undertiteln ”Anti Age”. Ytterst komiskt är det att det brukar stå utskrivet på burken vilken ålder som man specifikt bekämpar.
Var gång jag möter ”Anti Age” tänker jag på vad som beslöts på gruppmötet inför kommunfullmäktige i det vilda Syd-Österbotten: ”Bönder, vi ska sta imot!”
Inte tiden, men krämen, tänker jag bekämpa. Dessvärre är historien om det bottniska gruppmötet antagligen en skröna. Men en kräm som stoppar tiden skulle ändå vara en sjyst uppfinning.
Hade en sån funnits kunde man bara ha smort in en och annan med självsvåldiga tendenser, så att den inte kommit förbi åldern man måste ha för att bli USA:s president. Sådana salvor finns i sagorna.
Förr var saker som höll i ens livstid och längre de allra finaste. Ger det oss en känsla av makt att paletån eller borrmaskinen och annat vi behöver har en mycket kortare livstid än en människa i medeltal? Det pågår ett krig mellan oss och sakerna.
När vi insett att vi förlorat det är det redan mycket länge sen vi förlorade.
Och förtrollningen släpper aldrig greppet. Hemelektroniken utövar sin makt genom att dö, apparaterna vi är beroende av lever lika länge som ett marsvin, tänk att vi gått med på det.
Det är inte tiden som är ur led, det är vi.
När jag senast köpte ett par skor prövade jag tanken att de skulle vara mina sista. I princip är det min skomakare som har sista ordet när det gäller mina skor, han säger ifrån när de inte längre går att laga.
Hursomhelst var tanken befriande.
Och nu funderar jag på vad jag ska tänka på när jag inte behöver tänka på skor.
Kommentarer
Alla som kommenterar ÅU:s webbartiklar förväntas göra det sakligt och under sitt eget namn. Vi godkänner inga länkar till externa webbplatser i kommentarerna. Kommentarerna modereras. Fyll i både ditt för- och efternamn, tack.