Ågrens dikt är omutlig som ett järnspett, nyanserad som en violin
Gösta Ågren. Nya dikter, bekanta motiv. Med sin poetiska auktoritet visar Gösta Ågren på en strimma frihet, som läsaren får göra bruk av, i språk och liv. Foto: Pashinsky Studio
Sista avdelningen i Gösta Ågrens nya diktsamling heter ”Slutsamtal” och är en dialog mellan de två 1500-talskonstnärerna Sebald och Barthel Beham, som verkade i Dürers efterföljd; deras kopparstick avbildar folkliga motiv, gärna med dödens påtagliga närvaro.
De tog också ställning för bönderna under upprorsåret 1525.
När frasen också lyfts upp i boktiteln ”Dikter och Slutsamtal” klingar den lite olycksbådande.
Tänker Ågren sluta nu?
Han har visserligen arbetat i ordet och poesins tecken i mer än sextio år, och 2016 kom en volym samlade dikter ut till hans 80-årsdag.
Men där finns mer att ta av och läsekretsen tar tacksamt emot.
I en dikt som kommer upp när jag bläddrar på måfå står: ”… / inte ge efter för // frestelsen att / sammanfatta. Du måste / fortsätta!”
Den dikten heter handfast ”Regiminne” och anknyter på ytan till Ågrens uppdrag i filmens värld, men handlar bredare om attityden till skapande, om förhållningssätt inför eller i ett konstverk.
Det kan gå att projicera synsättet på ett författarskap också.
Att läsa Ågrens dikter med uppmärksamhet på bild (och perspektiv) och rörelse (och människor) kan vara mycket fruktbart.
Hans sätt att rubriksätta dikterna liknar också bildkonstnärers sätt att ge sina tavlor titlar. Ibland stryker de mothårs, gör en alert.
Titlarna kan vara precist konkreta eller bärare av abstraktioner, begrepp.
Dikterna kan heta ”Smärta”, ”Tennis”, ”Hemligheten”, ”1900-talet”, ”Saga”, ”Dimma”. Men en dikt som ”Tennis” är inte en idrottsdikt utan tangerar sporten som en bild av en uppsättning regler vi hittat på som ett slags avledande manöver, för att ”dämpa varat”.
Diktaren själv går alltid rakt på sak.
Om det finns en akustik i det innehåller den det dova ljudet av ett precist placerat järnspett i jord, kompetent och omutligt.
Det kan jag tydligt höra.
Man hoppar ofta till lite av det.
Och läsaren dras lätt in i Ågrens värld där liknelserna pockar på uppmärksamhet, särskilt i de länge dikterna som har flera strofer och som kan sluta med en smäll: en oemotsäglig fras eller ett enda bestämt ord.
Eftermiddagen är som ett läskpapper, ordet som en matta, skuggor som svärd, pappret som ett fönster.
För att kunna använda sådana liknelser med bevarad elegans måste man ha gått en lång väg, ha en erfarenhetens auktoritet.
I så fall har stroferna täckning också när de kommer nära det högtravande.
Ibland är dikten så optimalt koncis att den i sig utgör ett stormens öga, där man omges av ångest, men känner lugn, som i ”Avfärden” som jag läser som en dikt om dödsmedvetande.
Det kan handla om blotta insikten, det kan också handla om en deportation: ”Vägen stod som ett / spjut genom gränsen, / men vi upptäckte, att / bommarna var fällda. // Vi samlades till möte / och beslöt att stanna kvar / trots att vi måste, en / slutgiltig frihet.”
I de kortare ”liknelsefria” dikterna uppstår ett annat slag av upphöjd ton, som av en högtidlig violin.
Profetisk, om man så vill.
Som i ”Framtiden”, som tematiskt hänger ihop med den nyss citerade och också slutar i ett frihetsackord: ”… Här, vid målet, / läser vi dokumenten. / Att längta är en handling; / vi var aldrig hjälplösa. Den, / som har lugn och djup, / är fri.”
Ågren kan beskrivas som Österbottens stoiker framför andra, men i det knappa och profetiska avslöjas också en skörhet, inte som mycket i ordval som i tonfall och bilder. Bilderna kan ha bibliska överlappningar, samtidigt är de folkliga.
Och om det inte går att tro på högre makter går det ändå att känna ett slags fromhet, som jag också tolkar som folklig.
Jag tänker mig att den uppstår när man ser en gemensam nämnare, att våra premisser på jorden har fler likheter än skillnader.
Nu bygger jag ut min läsning i associationer, det är oundvikligt. Och själva oundvikligheten är också ett tema i dikterna, inte minst i samtalet mellan bröderna Beham: ”… Vägen liknar / en rörelse. Den lockar / till bild, men varje bild / står stilla. Efteråt / finns ingen återvändo.”
Brödrasamtalet handlar om stoft och kropp och materia, men Gösta Ågren skriver också om själen, nu och i andra samlingar.
I ”Dikter och Slutsamtal” finns en dikt som heter just ”Själen” och består av fem treradiga strofer.
Utgångspunkten är gamla avbildningar. Dikten börjar så här avslappnat: ”Själen? På gamla bilder/ ser man den, en liten / kropp, som liknar // ett djur från himlen. / Lemmarna är bleka och svaga / som andlig sparris. …”
Det är en formellt oerhört driven dikt där mellanrummet mellan stroferna, som också få lov att upprätthålla överklivningarna, ger plats där man befriat kan sträcka på sig, kanske med ett skratt: ”… Själen är ju // en protest! Vi säger / nej med hjälp av / ingentings kropp.”
Dikten får tillåtelse att säga emot bilden.
Ann-Christine Snickars
Kommentarer
Alla som kommenterar ÅU:s webbartiklar förväntas göra det sakligt och under sitt eget namn. Vi godkänner inga länkar till externa webbplatser i kommentarerna. Kommentarerna modereras. Fyll i både ditt för- och efternamn, tack.