Kan Åbolands skärgårdsstiftelse rädda skärgården?
Rosala småskola får ny ägare, kunde man läsa i ÅU. Åbolands skärgårdsstiftelse köper huset och gör om det till bostadshus. Står vi inför en tid då olika stiftelser måste ta sig an uppgiften att hålla skärgården vid liv året om?
Hotbilderna i skärgården är många. Det största orosmolnet är befolkningsutvecklingen. Trenden är närmast katastrofal, trots att man inte uppfattar förändringen så starkt. Läget blir inte bättre av att en del av dem som officiellt är bosatta i skärgården, i verkligheten befinner sig på en mera urban adress en stor del av året. Befolkningen är därför mindre i praktiken än vad de officiella siffrorna berättar. Situationen utjämnas av att många fritidsboende tillbringar tid på stugan.
Skärgården är unik. Det finns olika uppfattningar om vad som utgör skärgård. För en del är det där den fasta vägen tar slut, för andra kan skärgården vara allt man brukar besöka med båt. För Åbobor kan skärgården börja redan efter S:t Karins, om man råkar ha stuga i norra Pargas.
Det spelar inte så stor roll var skärgården börjar eller slutar, det väsentliga är på vilket sätt och med vilka metoder man kan upprätta ett fungerande samhälle i den åboländska skärgården i framtiden. Allt flera tecken tyder på att utvecklingen mot en ödebygd fortsätter.
Med jämna mellanrum gör man undersökningar som visar att till exempel en miljon finländare vill flytta till landsbygden. Hur många av dessa som förverkligar sina planer är svårt att säga, men får man gissa så kan det röra sig om högst några procent. Varför skulle man flytta långt bort från all service? En koncentration av befolkningen och servicen kommer att fortsätta. För tillfället finns inget som tyder på att trenden skulle avta.
Vem eller vad kommer att rädda skärgården som ett vitalt och fungerande lokalsamhälle? Ingen behöver oroa sig för skärgården under juli månad, då går det att bedriva många former av affärsverksamhet i olika hamnar och byar. Tyvärr har även sommarsäsongen blivit kortare. Tidigare talade man om tre månader, i dag gäller fyra till sex veckor.
När man talar om att utveckla skärgården måste man ibland plocka bort fritidsboendet och turismen. Det är allt för enkelt att hänvisa till dessa och efter det inte anstränga sig att vara nyskapande. Vad blir då kvar, när dessa plockas bort från agendan? De finns fortfarande starka och livskraftiga skärgårdsbyar, men när man tittar på skärgården som helhet blir det bekymmersamt. Man har också kunnat ta del av många positiva nyheter från skärgården. Gullkronas nya era verkar lovande, men aktiviteterna där begränsar sig till sommaren.
Åbolands skärgårdsstiftelse gör ett värdefullt jobb. Stiftelsen har totalrenoverat ett skärgårdshemman på Brännskär och byggt ett hus på Björkholm. Den här verksamheten får med fördel fortsätta och utvecklas, men stiftelsen kan knappast köpa alla ödehus i skärgården i framtiden. Slutsatsen av dessa goda gärningar är också det att skärgården behöver hjälp eller rentav räddas. Kan man på lång sikt rädda Rosala skola genom att en stiftelse köper ett hus, renoverar det och en familj med barn hyr huset?
Skärgårdsstiftelsens ingripande ska ses som akutvård, om man använder hälsovårdstermer. Nu skulle det behövas både allmänläkare, kirurger och organdonatorer. Men innan dessa kan sätta igång, behövs det både magnetröntgen och laboratorieprov för att få en diagnos. Diagnosen behövs för att man ska kunna ordinera rätt ingrepp och medicinering.
Verkligheten är ibland värre än man önskar. Att lyfta fram realismen, när man diagnostiserar skärgården, upplevs inte alltid som korrekt. Det blir liksom bättre, i alla fall känns det bättre, om man låter bli att tala om besvärliga saker och trender. Man behöver inte vara ett orakel för att se vad som kommer att hända med skolnätet i Pargas stad och på Kimitoön. Man behöver inte vara en spåman för att se att arbetsplatserna kommer att minska på många håll i skärgården. Samtidigt kan nya skapas om vilja, fördomsfrihet och driftiga företagare hittas.
Skärgårdens framtid behöver tappra visionärer som visar vägen. Kring dessa kommer det att byggas upp nya skärgårdskonglomerat. Vissa skärgårdsorter har en bra början och de kan ytterligare utvecklas.
Är man beredd att rädda skärgården genom att satsningarna koncentreras till vissa strategiska agglomerationer? Konglomerat och agglomeration kan låta konstigt, men skärgården behöver djärva öppningar och nya termer.
Inflyttningsprojektet för barnfamiljer till Hitis-Rosala är nog bra mycket mångsidigare än chefredaktören målar upp här. Det är inte så att man suttit och väntat på att någon ska komma och rädda skärgården. Vi har en arbetsgrupp med föräldrar och aktiva som tagit i bestämt, kört en inflyttningskampanj i pressen och på sociala medier och aktivt sökt fram lämpliga hus.
I gott samarbete med kommunen och skärgårdsstiftelsen ska gamla småskolan nu bli boende för en barnfamilj. Flera familjer till är intresserade och boenden ser ut att hittas helt privat, tack vare arbetsgruppens envishet och husägarnas goda vilja. Bybornas egen aktivitet och välkomnande inställning till inflyttare har varit avgörande.