När lönen inte räcker till mat, kläder och hyra
Servicefacket PAM har en utmanande förhandlingsrunda framför sig. Medlemmarna är anställda inom detaljhandeln, hotell- och restaurangbranschen samt fastighets- och väktarbranschen. Cirka 80 procent är kvinnor.
Man kan regelbundet läsa om ensamstående föräldrar med barn, där föräldern trots att hen har ett fast jobb, inte klarar av att betala räkningarna och det mest nödvändiga som behövs i vardagen. Samma kan gälla också för personer med andra familjekonstruktioner.
Hur kan man komma till en situation där alla med fast jobb har en sådan lön att man kan betala boende, mat och kläder? Dessutom har alla regelbundet behov av att göra större och mindre anskaffningar. Om lösningen skulle vara så enkel att det bara är att höja lönerna för vissa yrkesgrupper, då skulle man redan ha gjort det.
Deltidsjobb har blivit ett effektivt sätt att effektivera och optimera arbetskraftsanvändningen i servicebranschen. Ett deltidsjobb där antalet timmar varierar från vecka till vecka, utan att arbetstagaren kan påverka timantalet, har blivit allt vanligare. Det här har också gjort att flera personer kan ha många jobb för att klara sin privatekonomi. Finns det realistiska möjligheter att hitta en modell, som ger en minimiinkomst till alla? Kan frågan lösas endast genom att granska situationen i Finland? I många fall är arbetsmarknaden i dag nordisk, europeisk eller global.
Europeiska unionen publicerade förra veckan ett dokument om införande av minimilöner. I Finland har man inte var entusiastisk över förslaget. Förslaget i sig är inte heller en lösning för de finländare som i dag inte klarar av att leva ett normalt liv på sin lön. Redan i dag har 22 av 28 EU-länder lagstadgade minimilöner, men dessa varierar stort, från knappt 300 euro i månaden i Bulgarien till drygt 2 000 euro i Luxemburg. Mera information hittar man bland annat på Eurostats webbsidor.
Tillbaka till Finland. Den här veckan förhandlas det livligt. PAM säger i ett pressmeddelande att PAM:s mål är klara löneförhöjningar, långvariga löneutvecklingsprogram, nya avlöningssystem och så många arbetstimmar att man kan leva på sin lön. PAM förhandlar om anställningsvillkoren för fler än 400 000 arbetstagare. Därför är det inte irrelevant hur dokumenten formuleras. När marginalerna i en familjs vardag är små, är alla förbättringar och löneförhöjningar välkomna och viktiga.
Varför är det svårt att kombinera arbetsgivarens och arbetstagarens intressen? Det finns inte bara ett svar på frågan. Arbetsgivarna är olika, på samma vis som arbetstagarna är det. Den marknadsekonomi som gäller i Finland anger vissa ramar för hur arbetsmarknaden fungerar. I Finland är arbetsmarknaden mycket reglerad och mekanismerna samt logiken är olika inom den privata och den offentliga sektorn. De för Finland ganska unika allmänt bindande kollektivavtalen, fastställer i princip redan i dag minivillkoren på arbetsmarknaden.
Det torde finnas en ganska samstämmig uppfattning om att den offentliga sektorn ska strömlinjeformas, åtminstone genom att göra alla tänkbara tjänster digitala. Dessutom har den offentliga sektorn en begränsad summa pengar att använda till löner. Stora löneförhöjningar är därför osannolika. Redan måttliga löneförhöjningar medför en risk för personalminskningar, även inom vårdsektorn. Kraven på att balansera, speciellt kommunernas ekonomi, finns fortsättningsvis kvar.
Inom den privata sektorn har de flesta företagen endast en tydlig målsättning, att göra vinst. Hela logiken med företagsverksamhet bygger på det. Det här betyder att löner och personalstyrka vid behov anpassas. Det som blivit tydligare är att vinst i sig inte alla gånger är tillräckligt, vinsten ska vara tillräckligt stor. Att begränsa företagens verksamhetsmöjligheter via ytterligare reglering av olika anställningsvillkor är inte en framkomlig väg.
Finns det en väg framåt där alla garanteras en lön som räcker för att betala nödvändiga utgifter? Det är svårt att se att man via lagstiftning kan börja reglera lönenivåer. Finland har löst frågan via ett omfattande, men inte så genomskinligt socialskyddssystem.
De pågående förhandlingarna kan innebära små framsteg, men för de flesta som kämpar med sin dagliga ekonomi, kommer inte avtalsförhandlingarna att innebära stora lättnader. Vägen framåt handlar om små steg på alla nivåer. Ett företag och alla organisationer behöver motiverad personal. Ett tillräckligt antal arbetstimmar med skälig lön, gynnar på sikt alla parter.
Kommentarer
Alla som kommenterar ÅU:s webbartiklar förväntas göra det sakligt och under sitt eget namn. Vi godkänner inga länkar till externa webbplatser i kommentarerna. Kommentarerna modereras. Fyll i både ditt för- och efternamn, tack.