Tolv ynka minuter
Det här är en opinionstext, åsikterna är skribentens egna.
Årets julklapp 2019 var hula-hula-ringen med inbyggda vikter.
I en radiointervju före jul berättade butikschefen vid Prisma i Joensuu – som lär ska vara landets största – att ringarna tog slut i ett nafs så fort ett nytt parti kom in i affären.
Också andra försäljare lyfte fram ringen som fjolårets julklappshit.
Och det är inte så konstigt.
Tolv minuters hulande per dag ska vara lika effektivt som de berömda 10 000 stegen som vi alla borde gå varenda dag för att må bra.
Det finns ju dagar då det skam till sägandes blir lite si och så med dem.
Tänk då så fantastiskt att det finns ett alternativ!
Tolv minuter är ju nästan ingenting.
Vem vill inte komma i form på nolltid?
Några vick på höfterna bara och – tadaaa!
Jag fick inte min ring i julklapp, jag köpte den helt själv.
Nu måste jag också medge att jag inte riktigt minns i hur många veckor som man skulle snurra ringen runt magen i tolv minuter för att uppnå resultat.
Jag är nämligen inte riktigt där än.
Det måste vara något fel på min ring, för den snurrar inte.
Ja, alltså den snurrar, men än så länge är jag hemskt långt ifrån de där tolv minuterna.
Oss emellan har jag inte ens kommit upp i tolv sekunder ännu.
Det kan också hända att det är något fel på min teknik.
Det i kombination med den felaktiga ringen gör det träningsinriktade hulandet svårt, mycket svårt faktiskt.
Att lyckas hålla monstret uppe i ens en minut känns som en ouppnåelig dröm.
För det kan inte bero på att jag saknar tillräckligt av de magmuskler som uppenbart behövs.
Det kan – vill – jag då aldrig tro.
Jag vet inte om det är en tröst att jag knappast är den enda i landet som har en ring som inte riktigt fyller sin funktion.
Eller kanske alla andra har fixat det?
Kanske alla andra som fick en hularing i julklapp står framför teven varje kväll och vickar sådär smått på höfterna medan de talar i telefon med sina kompisar och virkar mormorsrutor?
Eller kanske de helt enkelt bara hular – i tolv minuter och snart är trimmade som vinthundar?
För det kan väl aldrig vara så att jag är den enda i hela landet som… ja, hur ska jag uttrycka mig… gick på en nit?
Som har en grann ring som står lutad mot en vägg i väntan på att småningom bli flyttad till garderoben eller källaren.
Om den får plats där, vill säga. Där finns ju redan spikmattan, kettlebell-kulan och yogamattorna i sällskap av några hantlar och en dammig pilatesboll.
Det hjälper inte ens att ringen är färggrann och fin – den måste användas också för att ge önskat resultat.
Suck.
Kommentarer
Alla som kommenterar ÅU:s webbartiklar förväntas göra det sakligt och under sitt eget namn. Vi godkänner inga länkar till externa webbplatser i kommentarerna. Kommentarerna modereras. Fyll i både ditt för- och efternamn, tack.