Urpremiär på ÅST: "Kvinnor 3" är robust och ömsint
Tre kvinnor, ett liv. Jessica Edéns enaktare handlar om om drömmar, och om hur det sedan blev.
Foto: Pette Rissanen
Kvinnor 3
av Jessica Edén
Regi: Tove Appelgren
Scenografi och dräkter: Anders Karls
Ljusdesign: Antti Niitemaa
Ljuddesign: Olli-Pekka Lepovuori
Maskdesign: Petriina Suomela
I rollerna: Daniela Franzell, Amanda Nyman, Monica Nyman, Jerry Wahlforss
Urpremiär på Åbo Svenska Teater, Studioscenen 11.1.
ÅST:s studioscen har ingen ridå, åskådaren möts först av scenografin. För urpremiären på ”Kvinnor 3” av Jessica Edén har scenografiuppdraget gått till Anders Karls, som de som besökt Wasa Teater nyligen säkert minns namnet på, där gjorde han scenografin till exempel till showen ”Gambämark” med humorgruppen KAJ.
För ”Kvinnor 3” har han skapat en dunkelblå fond och ett par skärmar med fönsterlika öppningar eller rutor av frostat glas. När pjäsen börjar utveckla sig visar det sig att scenografin också är mycket funktionell, den blir liksom en medspelare. Dessutom är den vacker.
Historien handlar om livet på ett filosofiskt/psykologiskt och på ett mycket konkret plan. En fråga är valet – om vi överhuvudtaget har koll på hur vi väljer, kort sagt. En annan är uthålligheten och troheten mot sig själv. Drömmarna och det jag ville, ingen annan kan förvalta det. Samtidigt blir nästan inget som man först tänkte.
Utanför det fysiska persongalleriet finns en gestalt som först omtalas som en pockande fyraåring, bonusbarn till en 43-årig karriärkvinna som inte kan se honom som sitt ansvar eller sin kärlek. Den konstellationen skriker efter någon form av förändring – i mina ögon är pjäsens huvudtema förändring.
Textens främsta kvalitet är dess öppenhet. De frågor som får kontur kan bero på vilken ålder man själv identifierar sig med.
19 år och full av planer. Amanda Nyman gestaltar den unga kvinnan i ”Kvinnor 3” på ÅST:s studioscen.
Foto: Pette Rissanen
Kvinnorna på scenen är nitton, fyrtiotre och sjuttio. Det handlar samtidigt om samma liv. Men texten och regin – av Tove Appelgren – har tack och lov inga snusförnuftigheter på lager om mänsklig mognad och utveckling.
Det syns att textförfattaren har en bakgrund i radioteatern, där dramat har en stor frihet när det gäller rörelse i tid och rum. Det kan kännas ovant för scenteaterpublik som är van vid en robustare handgriplighet. Men att låta alla kvinnor samtidigt befolka scenen, samtidigt som det sjunker in att de är aspekter av samma liv, tillför en universell nivå, spännande och intim.
Regin fruktar inte heller pauser på scenen, ibland försjunker de enskilda i tystnader, korta men expressiva. Kvinnorna kan annars gräla ganska vilt genom den öppnade luckan i tiden. De kritiserar och tillrättavisar varandra. Jag vill inte bli som ni, säger den unga varianten, som om de äldre varit hennes mammor.
Moderskapet är ett avgörande moment i pjäsen. I ett kvinnoliv är frågan om barn alltid en vägvisare och i vårt samhälle kan individen välja. Men valet behöver inte vara enkelt, särskilt om graviditeten är oplanerad. Den frågeställningen – hårt knuten till det kroppsliga – tar upp en stor bit av pjäsen, färgar av sig på det man redan sett, och på det kommande.
43 år och full av frustration. Daniela Franzell som yrkeskvinnan som presterar väl men inte är lycklig.
Foto: Petter Rissanen
Daniela Franzell gestaltar medelålderskvinnan, full av irritation och frustration, med stor auktoritet. Franzell har ett stort scenregister och är bra på tajming, nu följer hennes ansikte med i varenda nyans.
Amanda Nymans 19-åring, energisk och målmedveten, till synes osårbar, får först spela med yvigare gester, men hon håller benhårt tittaruppmärksamheten när hon plockar upp telefonen och tar ett ödessamtal: man vet vad som har skett innan hon rört vid det med ord.
Amanda Nyman har också ett oförglömligt ögonblick när hon som höggradigt berusad försöker fortsätta på en stickning. Pjäsen har ett stråk av humor, men det komiska ligger nära det tragiska och sorgsna som ingen kommer undan hur man än planerar och bejakar sina drömmar.
70 år och tillbakablickande. Monica Nyman är den åldrande kvinnan i Jessica Edéns debutpjäs som regisserats av Tove Appelgren.
Foto: Pette Rissanen
Monica Nyman har många höjdpunkter som den äldsta i scentrion. Mest tagen kan man bli av stunden då hon långsamt klär av sig för att inta sjuksängen, motta hjälp. Den hjälpen har hon tidigare fått vänja sig vid tillsammans med hemsjukvården.
Jerry Wahlforss gestaltar vårdaren (han har en annan roll som omtalas som ”skitstöveln”) med ett helt underbart sätt att presentera sig, vara den lyssnande och ta blodprov, perfekt doserat i scentid.
Regin i stort har också lyft fram pjäsens lyssnande potential. ”Kvinnor 3” är en enaktare som räcker någon minut över timmen. Det känns optimalt.
Ann-Christine Snickars
ann-christine.snickars @aumedia.fi
Kommentarer
Alla som kommenterar ÅU:s webbartiklar förväntas göra det sakligt och under sitt eget namn. Vi godkänner inga länkar till externa webbplatser i kommentarerna. Kommentarerna modereras. Fyll i både ditt för- och efternamn, tack.