TEATER: Runar Schildts ”Hemkomsten” i ny tappning styr lite bort från förlagan – på gott och ont
Alla gestalter i ”Hemkomsten” görs av Pekka Sonck och Soffi Sonck. Här är de far och mor i huset där en av sönerna blev röd och försvann. Men inbördeskrigets spår går inte att tiga bort. Foto: Teater Alandica
Runar Schildts novell ”Hemkomsten” handlar om Albin, bondson som gått med på röda sidan i inbördesskriget, och som efter den vita segern småningom i hemlighet tar sig till hemorten. Han har ingen annanstans att gå.
Den är på sitt sätt en historia om den förlorade sonen. Men novellen är också en tidig bearbetning av ett nationellt trauma, känsligt placerat i familjen. Novellen kom ut redan 1919, det är också värt att notera.
”Hemkomsten” har också tidigare dramatiserats, av Johan Bargum för Lilla Teatern. En ny dramatisering fick sin premiär i samband med hundraårsminnet av inbördeskriget i fjol. Den är gjord av Pekka Sonck och producerad av Teater Alandica. Pekka Sonck och Soffi Sonck spelar alla rollerna och Kjell Frisk medverkar som musiker.
Musiken är välbehövlig, inte bara som markör av stämningar eller scenövergångar. Mot slutet skapar musiken också dramats enda kollektivscen, den låter oss förstå att skyddskårens skallgångskedja är på väg och att Albin kommer att upptäckas.
Pekka Soncks dramatisering håller sig till novellens stoff, men har en annan ton. Kanske kan man också säga att den har en helt annan berättarsynvinkel. Runar Schildts metod var att hitta det optimala avståndet till sina gestalter så att både kontext och individualitet syntes samtidigt, som när man kan få bilder att överlappa varandra utan att alla konturer nödvändigtvis sammanfaller exakt.
Sonck har valt ett annat tillvägagångssätt. Ett intimt talspråk dominerar replikeringen, och också tonen när scenpersonerna vänder sig till publiken, vilket de gör ibland. Det är lätt att förstå och sympatisera med tanken att göra det vi känner som historia till något personligt. Sånt här drabbade familjer då i Finland, sådant drabbar familjer ute i världens krigszoner.
Albin blir förrädare i familjen som sympatiserar med de vita, de har beslutat att betrakta honom som död. Hans bror som är skyddskårist har rest till huvudstaden för att kontrollera om han finns bland döda eller tillfångatagna, men inga spår har hittats. Familjen sluter sig kring sitt val och knegar vidare.
I novellen använder Schildt en lång inledning till att skapa utgångspunktens stämning: det är natt, husbonden snarkar, sonen och sonhustrun sover också djupt i kammaren där de bor kvar (emot gamlornas innersta vilja), medan mor i huset ligger vaken, hon har så ont i ryggen.
Pjäsen kommer snabbare fram till den nattliga knackningen på dörren. Mor (i pjäsen kallad Ella) förstår först inte vem som står därute. I konstellationen Ella-Albin kommer Soffi Sonck och Pekka Sonck förväntat bäst till sin rätt. Rollbytena är smidiga och tydliga.
Starka känslor väller upp mellan mor och son, men mycket har hänt som ohjälpligt har kommit mellan dem. Albin berättar om förfärliga saker han upplevt och gjort, Ella är också förfärad. Men hon har gått med på att gömma honom och varken kan eller vill ta det tillbaka.
Intimiteten är föreställningens trumfkort, men utanför de tätaste scenerna släpper den in förklarande tonfall, som känns som en nackdel för helheten. Kanske eftervärlden vill ha det så här, men förlagans svalare obönhörlighet väcker också andra mer övergripande tankar. Som att brödrakriget inte nödvändigtvis tar slut när man säger att det tagit slut, att de känslomässiga offren är oöverblickbara.
Man har gärna sett ”Hemkomsten” som en berättelse om moderskärlek och mod. Men novellen slutar i ren sorg, kanske också i uppgivenhet. Det tunga slutackordet börjar: ”Men som om skottet träffat henne själv … ”
I pjäsen hinner inget skott avfyras, och den förtvivlade mamman har inget hagelgevär utan ett mindre handeldvapen, som hon har med sig hemifrån. Om detta frångår ursprungsberättelsens logik kan åskådaren själv ta ställning till i Schildts novell, som utkom i en fräsch utgåva 1988 lagom till författarens hundraårsdag.
Det är alla gånger legitimt att göra nya scentolkningar av novellklassiker, önskvärt också. Men att slå Runar Schildt är svårt. Jag tror att nästan ingen kan det.
Hemkomsten
av Pekka Sonck efter en novell av Runar Schildt
I rollerna: Pekka Sonck, Soffi Sonck
Musiker: Kjell Frisk
Teater Alandicas gästspel på ÅST:s studioscen 5.12.
Ann-Christine Snickars
ann-christine.snickars@aumedia.fi
Kommentarer
Alla som kommenterar ÅU:s webbartiklar förväntas göra det sakligt och under sitt eget namn. Vi godkänner inga länkar till externa webbplatser i kommentarerna. Kommentarerna modereras. Fyll i både ditt för- och efternamn, tack.