Flyttade från familjen i Åbo som 13-åring för att satsa på sin idrott — trots att han redan i lågstadiet fick höra att "pojkar dansar inte"
Mikael Hagelstam. Foto: Pia Heikkilä
Det är inte många tonåringar som skulle ha klarat av de år som Mikael Hagelstam, 17, från Åbo har bakom sig.
Han ger ett blygt och lite försiktigt intryck, men inom honom finns en järnvilja och stark tävlingsinstinkt.
Den har fått honom att lämna familj och skola bakom sig och flytta utomlands som 13-åring.
Allt för att få satsa på tävlingsdans i en tillräckligt krävande miljö.
Kom inte in på idrottsklassen
I S:t Olofsskolan kom denna målinriktade tävlingsmänniska inte ens in på idrottsklassen – trots att han var medlem av landslaget.
Enligt Hagelstam gynnar testerna inte idrottare i udda grenar. Att han är högt rankad inom sin gren – pardans – hjälpte inte.
– Jag fick högsta poäng i rytmik men dåliga poäng på att dribbla en boll. Hjula kunde jag inte för det är förbjudet i min gren, säger Hagelstam.
Å andra sidan är han nöjd över att han inte kom in.
– Det är osäkert om alla på idrottsklassen egentligen är idrottare. Enligt min mening snusar till exempel inte en idrottare. Ar man idrottare satsar man på allvar, säger Hagelstam.
Inspirerades av tv-program
Mikael Hagelstam började träna dans som 5-åring. Det var tv-programmet ”Tanssii tähtien kanssa” som inspirerade.
Han dansade i flera år i dansskolan Bolero i Åbo. Redan i lågstadieåldern började framgångarna. Seger eller minst silverplats i tävlingarna – så gott som varje helg – var det normala.
Inom pardans tränar man flera olika stilar: allt från traditionell wienervals och slowfox till latinska danser som samba. Det finns ett strikt system för tävlingsprogrammet.
Avgörande för framgång är ett fungerande par. Då Mikael – som älskade att dansa – blev utan danspartner i Åbo gällde det att ta till alla medel. Via en annons på tävlingsdanssajter på nätet hittades en tänkbar partner i Danmark.
Mikael var villig att flytta – trots att han bara var 13 år och egentligen skulle ha börjat på åk 7 i S:t Olofsskolan.
Viljan att utvecklas drev honom framåt.
Mikael på tävlingsgolvet med sin estniska danspartner. Foto: Privat
Flyttade in hos obekant familj
I Danmark fick han flytta in hos danspartners familj och träna flera gånger i veckan. Men utvecklingen uteblev.
– Jag gick bakåt. Det var inte så hög nivå på träningen som jag hade hoppats, säger Hagelstam.
Mikaels eget kunnande räckte i alla fall till. Han representerade Danmark i VM i Rumänien år 2016.
Att bo i en främmande familj gick till en början bra, men så småningom uppstod konflikter. Den danska familjen ville göra allt för att Mikael skulle stanna kvar i Danmark som danspartner till deras dotter – och förbjöd honom till exempel att ringa till sin tvillingbror i Åbo.
– Familjen tänkte väl att jag får hemlängtan av samtalen, säger Hagelstam.
Tillbaka till Åbo
Efter nio månader i Danmark flyttade Mikael tillbaka till Åbo. Motivationen var i botten. Mikael slutade dansa och provade bland annat på friidrott istället.
Men så hittade han gnistan igen – en bekant danslärare ringde och tipsade om en bra danspartner. Denna gång i Estland.
Det bar av och återigen flyttade Mikael in hos flickans familj. Nu gick det bättre. Träningen i Estland var betydligt hårdare än både i Finland och i Danmark.
Och det föll Mikael i smaken. Tuffa träningsmetoder — som många pedagoger skulle rata — passar honom.
– Tränaren tvingar den som inte övat tillräckligt att visa upp sina brister och dansa solo inför hela gruppen – och gruppen har tillåtelse att skratta då det går dåligt.
Metoden har motiverat Mikael till att träna hårt, för att undvika förödmjukelsen.
– Hittills har jag aldrig tvingats fram framför gruppen. Utom då jag fått visa något som jag är bäst på, säger Mikael.
Mikael med nyaste danspartner Natalie Mutli. Foto: privat
Har mobbats för sin dans
I Estland tränade och tävlade Mikael med sin nya partner i flera månader – tills partnern valde att lägga av med dans av hälsoskäl.
Det blev att återvända till Åbo för att gå årskurs 9 i S:t Olofsskolan. Det var jobbigt av flera olika skäl. Att komma ikapp med skolarbetet krävde sitt. Samtidigt återgick Mikael till att ta danslektioner i Åbo, men var missnöjd med nivån.
– Tränaren kunde säga saker som att ”allt behöver inte vara perfekt varje gång”, eller berömma mig fast jag visste att jag gjort misstag. Det gillar jag inte, säger Mikael.
Den egna kravnivån är högre än så.
Inte heller var det lätt att anpassa sig till den sociala miljön. Mikael har vant sig vid att betraktas som annorlunda.
– Redan när jag gick i lågstadiet i Cygnaeus fick jag höra kommentarer om att pojkar inte dansar. Pojkar ”ska” spela fotboll och ishockey. Mobbning har förekommit, också i högstadiet. Men nu har jag lämnat det bakom mig.
Han övervinner sina belackare med att ständigt prestera bättre – och ständigt sikta högt.
Tillbaka till Tallinn
Under vårterminen på årskurs 9 riktade Mikael igen blickarna mot Estland. Han slutade träna i Åbo och reste istället varje helg till Tallinn för att träna. Han hade hittat en ny danspartner.
Varje fredag eftermiddag slutade Mikael skolan tidigare för att hinna ta bussen till båten, och hinna träna några timmar redan på fredag kväll. På lördag intensiv träning hela dagen och ännu någon timme på söndagen innan hemfärd.
– Jag vet inte hur jag orkade. Men jag gick mycket framåt.
I maj kom belöningen: första plats i årsklassens mästerskap i Finland, en så kallad ”rising stars”-nivå – trots att paret tränat tillsammans enbart ett par månader.
Inrutad vardag: skola, träning, jobb
Sommaren efter årskurs 9 flyttade Mikael till Estland. Han sommarjobbade på ett bilglaslager för att skrapa ihop pengar för att täcka åtminstone en del av de kostnader som hans dans kräver av familjen.
Till hösten började han gymnasiet via Eiran aikuislukio i Helsingfors som erbjuder distansstudier. I Tallinn finns en grupp på unga finländare som utnyttjar möjligheten. Studierna går på finska, det mesta övriga i vardagen på estniska. Svenska har Mikael talat sedan barndomen i familjen, hans pappa är svenskspråkig.
Mikaels tid i Tallinn är noga inrutad: skola och träning. Han bor numera i en egen lägenhet.
I helgerna jobbar Mikael i receptionen på ett hotell. Som ”vuxenstuderande” får han inget studiestöd – också i övrigt har till exempel FPA haft svårt att tolka Mikaels situation.
– Jag hinner inte med så mycket annat än skola, träning och jobb. Men jag trivs med självständiga studier. Grupparbeten och gemensamma projekt tyckte jag aldrig om i skolan.
Målet: FM-seger
Han har återigen en ny danspartner,16-åriga Natali Mutli. Målet är nu seger i ungdoms-FM i Uleåborg i april.
Vad har du för framtidsplaner, efter gymnasiet?
– På lång sikt vill jag bli danslärare och medlem i internationella dansjuryn. Men jag fortsätter tävla än så länge.
På dansgolvet tar Mikael fram sidor hos sig själv som inte syns annars. Det blyga och försiktiga är som bortblåst.
– Folk brukar säga att de inte känner igen att det är jag som dansar. Jag blir mer crazy. Jag tycker mest om rumba. Där får man visa alla sina känslor.
Foto: privat
👍👍👍 Så når man toppnivå, oberoende av gren.