Tom Simola 14.11.2019 03:15

Den offentliga sektorn har redan under flera årtionden stegvis övergått till att bli en arrangör av service i stället för att vara en producent av service. Staten och kommunerna har lyckats genomföra detta med låg profil.
De strejker som nu pågår eller som eventuellt kommer att inledas har en gemensam nämnare. Tidigare offentligt finansierad verksamhet har överförts till att drivas i bolagsform på en öppen marknad. Bolag som konkurrerar på samma marknad med samma service eller produkter måste göra allt de kan för att driva en lönsam och effektiv verksamhet.
I Finland har man under en lång tid aktivt minskat den offentliga sektorns roll i serviceproduktionen. Då den offentliga sektorn i många år har utvecklats i en riktning mot att bli en servicearrangör i stället för att vara en serviceproducent, har också penningströmmarna ändrats och logiken blivit omvänd. Verksamhet som tidigare sköttes via anslag i en offentlig budget, ska numera skötas så att sista raden i ett bokslut visar så stor vinst som möjligt.
Om ett bolag, oberoende av vem som äger bolaget, har för höga kostnader i jämförelse med konkurrerande bolag, måste bolagets ledning vidta åtgärder. Även bolag som ägs av den offentliga sektorn har ofta krav på sig att generera vinst och betala en del av vinsten som utdelning till ägaren.
Den stora politiska frågan, ibland till och med filosofiska frågan, är vilken del av samhällsservicen som ska produceras direkt av den offentliga sektorn. Här är det av stor betydelse att skilja på att producera och att arrangera. Att producera avser att de som utför jobbet är anställda av den offentliga sektorn, medan att arrangera avser att den offentliga sektorn endast ser till att uppgiften blir skött av någon, ofta som köptjänst av ett internt bolag eller vilket som helst bolag på marknaden.
Staten har målmedvetet avvecklat sin egen serviceproduktion och bolagiserat sin verksamhet. Den aktiva avvecklingen började redan på 1990-talet och har fortsatt oberoende av vilken sammansättning landets regering har råkat ha. Det är egentligen inte så länge sedan anställda i statliga verk skötte vägunderhållet, körde färjor och tillredde luncher. Så småningom har flera av de bolag som uppstod via statens bolagiseringsiver sålts och i dag agerar de som vilka andra bolag som helst på marknaden.
Kommunerna har följt i statens fotspår och skapat egna bolag eller överlåtit verksamhet till redan etablerade bolag. Det här låter ju hur smidigt och bra som helst. När vi dessutom lever i en värld där tron på att den privata sektorn gör allt på ett finare sätt och bättre är den offentliga sektorn, då är denna utveckling inte alls konstig.
Posten har överraskande länge klarat av att följa ett annat kollektivavtal än sina konkurrenter. Oberoende av hur eller när poststrejken tar slut, finns det ingen återvändo till det gamla. Egentligen så kan inte ens Posten lösa problemet. Det är en fråga för politikerna hur postutdelningen ska skötas och tryggas i framtiden. Den nuvarande Postlagen var bra på 1900-talet, nu behövs en ny. Det ska bli intressant att följa med vilken politiker som först märker detta faktum.
Det lokala strejkexemplet Arkea står också inför en ny situation. Bolaget hör till koncernen Åbo stad. Fast ägarna till större bolag inte deltar i den operativa verksamheten, måste ägarna ändå fundera på de stora linjerna, då ett bolag står inför stora framtida utmaningar.
Det är naturligt och förståeligt att personalen i bolag reagerar då arbetsvillkoren föreslås bli sämre. Samtidigt måste bolaget vara konkurrenskraftigt för att överhuvudtaget kunna erbjuda arbete. När en anställd förvandlas från en resurs i ett budgetanslag till en kostnad i ett bokslut får det konsekvenser.
Då allt flera samhällsfunktioner sköts av bolag och resultaten mäts främst via pengar och effektivitet, uppstår det hela tiden värderingskrockar. Hur bra eller dåligt det än kan anses vara med offentlig upphandling, så kommer pengar alltid att spela en avgörande roll då upphandlingsbeslut fattas.
En strejk är alltid en reaktion på en icke önskad utveckling. Vad ska man då göra om realiteterna visar att den icke önskade utvecklingen är den enda vägen framåt?

Tom Simola
Ge respons åt redaktören

Dela artikeln