Teaterboulages familjepjäs ”Morris och Leia” handlar om saknad – hittar en ton av värme och humor
Leia och Morris blir vänner. Och gerbilen King Kong spelar en viktig roll. Alma Nordqvist och Sebastian Rönnholm har huvudrollerna i Teaterboulages familjepjäs, skriven av Monica Vikström-Jokela. Foto: Lasse Andersson/Henrik Zoom Photography
Monica Vikström-Jokelas ”Morris och Leia”, som också finns som kapitelbok, är en familjepjäs som är så funtad att vuxna åskådares uppmärksamhet är klistrad vid barnen, de allra yngsta tycker att farmor är allra bäst, och de i publiken som är i Morris och Leias ålder håller förmodligen ett öga på vad föräldrarna i pjäsen går för.
”Morris och Leia” innehåller sånt man brukar vilja att barn fort kommer över: stor sorg och saknad. Starka känslor är i fokus, men de är gestaltade i en rad förvecklingar som också är roande och ganska spännande. Teaterboulage kan möta ett sådant krav, och vad mer: man kan besätta huvudrollerna med ett par som är nära karaktärerna i ålder. De heter Sebastian Rönnholm och Alma Nordqvist.
Morris tänker oavbrutet på sin pappa som han aldrig sett och som ha inte ens får fråga om. Hans mamma avbryter genast bestämt. Han har en gerbil som heter King Kong efter en film han tror att pappan gillat. Att hitta pappan är det han vill allra mest.
Leia, eller Leila som Morris notoriskt ouppmärksamma mamma kallar henne, håller på att försvinna i sin sorg. Osynlighetsmotivet är viktigt i berättelsen. Det är stort och smärtsamt och Morris har sin egen version av det. Morris och Leia har möjligeter att förstå varandra – i förlängningen växer också publikens förståelse för dem utan att något behöver skrivas en på näsan.
Mårten Riis listar sig in. Sam Sihvonens skurkaktiga granne verkar först cool och hjälpsam. Mamman, Lisa Taulio, och Morris, Sebastian Rönnholm, blir lurade. Pjäsen ”Morris och Leia” är regisserad av Samuel Karlsson. Foto: Lasse Andersson/Henrik Zoom Photography
Leia sörjer sin döda mamma genom att vaka över hennes kvarlämnade ägodelar med en stränghet bara ett barn kan uppvisa. Osynligheten kan betyda att hon är bakom stängd dörr, ibland talar hon genom den. Samuel Karlssons regi tar risken att visa upp ögonblick med tom scen, man får skärpa sig för att ta del av dialogen då.
Det regin lyckas allra bäst med är att kalibrera kroppsspråket särskilt hos huvudpersonerna. Man blir helt tagen till exempel av Morris glada förväntan – tillbakahållet doserad av Sebastian Rönnholm – när Mårten Riis (en pappakandidat, enligt Morris sätt att se) lägger armen om honom och försåtligt ber om en tjänst.
Mårten är skurken i dramat, det förstår man av det rörelsemönster Sam Sihvonen ger honom – kanske är det också något den nonchalanta mössan signalerar. Sihvonen dubblerar som Mats Värn, Leias pappa. Då är han pålitligheten personifierad.
Mats mamma Eva, den bullriga djurrättsaktivisten förkroppsligas av Inger Helenius, generöst, med tydliga konturer. Det finns en befriande handlingskraft hos henne när hon snubblande på sina plakat drar iväg på demonstration. Hon brukar eskorteras hem av polisen, med tiden blir hon rätt bra bekant med Toni Lahtinens konstapel.
Lite annorlunda är Morris mamma Ami stiliserad. Lisa Taulio har ett perfekt stylat yttre, det är så hon håller kontrollen. Hon är uppslukad av sitt (modebutiken med exklusiva barnkläder), men fastän hon inte är lyhörd är hon inte opåverkbar av yttre händelser. Lisa Taulio kan kommunicera det.
Farmor i aktion. Leias farmor, Inger Helenius, drar ut i demonstration för Djurens vänner. Hon är den mest konsekventa vuxna i pjäsen ”Morris och Leia” som spelas fram till 24.11. Foto: Lasse Andersson/Henrik Zoom Photography
Pjäsen har många komponenter: vänskap, relationen mellan föräldrar och barn, ett brott där polisen måste ingripa. Bakom detta finns barnen och deras belägenhet. Det är svårt att glömma Alma Nordqvists Leia där hon står vid sitt dockskåp som är inrett för att bevara minnet av mamman intakt – hur hon kämpar mot att minnet ska förändras, och hur hennes gestalt redan tycks veta att förändring måste komma.
Morris och Leia har också varsin tydlig tanke om pappor – passar extra bra när pjäsen har premiär just när man ska fira fars dag (historien får också en fortsättning i boken ”Morris, Leia och papporna”).
Barns liv är inte förskonade ifrån tragedier och svåra känslor och Monica Vikström-Jokela rör vid det utan att baxa fram lösningsmodeller eller moralisera. I ställer följer berättelsen noggrant förändringarna, händelsernas gång, hur man reagerar och relaterar – en respektfull realism.
Teaterboulages och Samuel Karlssons gestaltning möter detta med en egen värme. Finns det inte redan en genre som heter känslig komedi så är den kanske uppfunnen nu.
Ann-Christine Snickars
ann-christinre.snickars@aumedia.fi
Morris och Leia
- Manus: Monica Vikström-Jokela
- Regi, bearbetning och scenografi: Samuel Karlsson
- Scenografiassistent: Minna Ihalainen
- Dräkter: Charlotta Palander
- Rekvisita: Janina Carlsson
- Mask & frisyrdesign: Mecki Ruokolahti
- Ljuddsesign: Anton Elmvik
- Ljusdesign: Sigurd Möller
- I rollerna: Sebastian Rönnholm, Alma Nordqvist, Sam Sihvonen, Lisa Taulio, Inger Helenius, Toni Lahtinen
- Teaterboilages premiär i PIUG, Pargas, 9.11.
Kommentarer
Alla som kommenterar ÅU:s webbartiklar förväntas göra det sakligt och under sitt eget namn. Vi godkänner inga länkar till externa webbplatser i kommentarerna. Kommentarerna modereras. Fyll i både ditt för- och efternamn, tack.