Ulla Donners nya serieroman är ett grymt och roligt avslöjande av arbetslivet
Mitt i sk-ten. Men jargongen upprätthåller illusionen om att man alltid kan välja. Det kan vara lättare om man är den som får mer betalt på jobbet. Ulla Donners andra serieroman handlar om skevheter i arbetslivet.
I årets nobelpristagares, Olga Tokarczuks, roman ”Styr din plog över de dödas ben” sägs att bästa sättet att göra sig kvitt mardrömmar är att berätta dem för toalettstolen och spola ner dem. I Ulla Donners nya serieroman utövar toan en viss dragningskraft, men mer som möjlighet att spola ner sig själv. Ifall den inte betyder porten till en ny och bättre värld.
För två år sedan kom Ulla Donners ”Spleenish”, som i ord och bild träffsäkert satiriserade tidens krav på briljans och den förlamande letargi som känslan av otillräcklighet banade väg för. Den blev också nominerad till Serie-Finlandiapriset.
Den nya historien heter kort och gott ”Skiten”. Titeln anspelar på arbetsliv och framtidsutsikter för unga, hela paketet.
Mitt i berättelsen får en av huvudpersonerna ett utbrott, scenen är krogen after work, de som jobbar på reklambyrån DHDA (läser man bakvägen fås en antydan om arbetsklimatet!) har fått en stark indikation på att de kommer att få sparken. På krogen ser de den hopplösa arbetsmarknaden personifierad av några kostymklädda ett par bord bort.
En säger: ”Vi får helt enkelt spela ett annat spel än de.” En annan: ”Vilket ’spel’? Det finns inget annat! Vi tvingas alla delta i det här skitspelet med skitregler och skitpriser! Och just när man tror sig ha lärt sig att undvika den värsta skiten så hittar de på nån ny regel och så *SCHLORP* halkar man och ramlar med ansiktet före!”
Ulla Donners nya bok.
Detta och lite till är antagligen den längsta svadan i hela boken. Den saknar pratbubbla så den får karaktären av statement. Det kan vara ett bra exempel på vad det grafiska berättandet kan göra effektivare än prosan när det gäller berättarperspektiv eller ironisk distans. Berättandet kan också operera med miljö på helt egna villkor, skapa samtidighet eller dra uppmärksamheten till något som tycks ske i periferin men som inte ska försiggå obemärkt.
Simon tafsar en av sina kollegor på rumpan medan de åker spårvagn till baren, hon blir så förvirrad att hennes anletsdrag gradvis upplöses i en enda dimma. Det sker i de nio rutor som följer efter en helsida med motiv från spårvagnen, där alla passagerare ser till att få sitta ensamma, också i dubbelsäten. Alla är faktiskt eller fejkat upptagna med att diskutera dagens inköpslista på mobilen.
I centrum är några tjejer, Miriam, Olga och Hanna (deras kompis Moa håller på med ”skrivande”, de hittar henne på krogen). De tar allt mer över diskussionen ju längre historien utvecklas. De jobbar för reklambyrån som lanserar en kampanj för PORV, en korv gjord på potatisprotein. Potatis innehåller inte mycket av den varan, men tar man med en insekt som gillar att leva på plantan är man på säkra sidan.
Ett skickligt grafiskt stämningsbyggande
Förra boken gick helt i rött, nu är det svartvitt (och lite rosa) som gäller. Gestalterna påminner lite om den tidigare stilen: stora hakor, smala ögon. Men berättelsens oro upprätthålls av miljön, som får bära upp den bildmässiga grotesken. Träden ser ut som akrobater, husfasaderna kan ha plötsliga kratrar, hål som hotar suga in en.
Personernas öron har också svarta kraterhål. Det är ett skickligt grafiskt stämningsbyggande.
Ju längre historien framskrider, dess fler skalbaggar (proteinet i porven!) kryper in i bilderna, de kan ibland ta över hela uppslag, som kapiteldelare. Själva porven blir till slut en biprodukt – fast huvudpersonerna hinner smaka på den, den är inte god. Huvudmotiv blir jobbet, något man måste ha, något som invaderar en som en armé insekter.
Att tvingas tacka ja till dåliga villkor ger skitdålig självkänsla. Inbyggd i historien finns också berättelsen om ett destruktivt förhållande med våld och stenhård kontroll, omutligt tecknat. Hur den unga kvinnan tänker sig sin kropp under övergreppet har jag aldrig sett gestaltat tidigare. Värt att minnas.
Motiven hindrar inte att ”Skiten” är rolig. Arbetslivet är ett slags survival game och berättelsen om det är ju egentligen inte underhållande. Men den kan ändå vara skitrolig.
Ann-Christine Snickars
ann-christine.snickars@aumedia.fi
Kommentarer
Alla som kommenterar ÅU:s webbartiklar förväntas göra det sakligt och under sitt eget namn. Vi godkänner inga länkar till externa webbplatser i kommentarerna. Kommentarerna modereras. Fyll i både ditt för- och efternamn, tack.