Patrik Berghälls tredje bok är en agentroman: Jan Seger räddar Finland från en statskupp i april 1948
Patrik Berghäll. Foto: Vesa-Matti Väärä.
Farans år 1948 av Patrik Berghäll.
Omslag: Mika Perkiökangas.
Förlaget, 2019 232 s.
Agentromanen kunde vara en stor genre hos oss, om man tänker på att Helsingfors var en given plats för spioner under kalla krigets dagar.
Kanske är det något finländare helst vill hålla ifrån sig, kanske har höjdare som John le Carré redan skördat all uppmärksamhet.
Men nu presenterar Patrik Berghäll en finländsk agent, Jan Seger, i romanen ”Farans år 1948”. Seger får sin utbildning i USA av det som senare kallas CIA, och återkommer till Finland och Helsingfors för att rapportera om Sovjets planer för Finland, och om kommunisterna verkligen planerar en kupp och tänker ta över makten.
Tidigare har Berghäll gett ut två böcker om de krigstida fjärrpatrullerna, baserade på dokumentärt material. ”Farans år 1948” har också viss kontakt med verkliga händelser.
Personer som existerat uppträder frekvent, två av dem är presidenter: Mannerheim och Paasikivi. Men här finns också till exempel kommendören för försvarsmakten Aarne Sihvo och poliskommendör Erik Gabrielsson, som har en avgörande roll en natt i april 1948.
I historieböckerna brukar 1944-1948 betecknas som farans år, då man inte visste om Sovjet skulle låta Finland vara i fred, och också misstänkte att kommunistpartiet tänkte göra statskupp.
Rädslan var stor vintern 1948 då maktövertagande skedde i Tjeckoslovakien och Paasikivi kallades till Moskva.
Men i en agentroman beskrivs inte känslorna i folkets breda lager, det är spelet med höga insatser som är i fokus.
Agent- och spionromanens estetik är ett slags tunnelseende, där liknar den storpolitiken, vars biprodukt den ju strängt taget är. Agenterna ska utsätta sig också rent fysiskt.
Jan Seger, som blir agentaspirant Jack Victory och sedan Jan Seger igen, träffas först vid fronten vid Svir, där han flippar ut och gör en enmansattack mot fienden. Han tas strax ur tjänst, hans djärvhet ska användas för andra syften.
Motivet till hans straffexpedition är privat. Han hade förlorat sin hustru och sitt barn i bombningarna av Helsingfors.
Det är i stort sett vad vi får veta om hans personliga liv. Och några återblickar i minnet får läsaren inte heller, den enda återkopplingen till familjen blir en snabb glimt av fadern och ett besök på begravningsplatsen där Seger sopar snön av de närmastes gravsten.
En agentroman får lätt karaktären av en kavalkad av möten med varierande inslag av sekretess eller våld. Men däremellan ska det finnas tillräckligt med rörelse, undflyende och attack.
De som läser agentromaner är ute efter spänning – och mer spänning.
Kontaktytan med verkligheten måste vara avvägd, hjälten måste få fotfäste där. I dag har spioneriet övertagits av tekniken och aspekten av kontaktsport har tonats ner.
I ”Farans år 1948” finns en scen där meddelande överlämnas i en liten låda som dolts under en parkbänk, en förväntad episod, på sitt vis nostalgisk.
Spänningen i romanen organiseras ofta genom snabba förflyttningar mellan olika platser. Man blir kvar med en knapphändig information, persongalleriet är gäckande.
En spänningstopp finns i början när vi bevittnar en särdeles brutal sekvens i rekryteringen av sovjetagenter och läsaren får följa Vladi Barkovs kamp för överlevnad i ödemarkskylan, jagad av dem han senare ska jobba för.
Barkov skymtar senare fram bara flyktigt, mindre än de förväntningar presentationen skapar. Barkov skulle kunna vara den som ger Seger en match, det känner man på sig.
Med finns också en kärlekshistoria, där element som också finns i spionaget, lojaliteten och den ständiga möjligheten till svek, kastas in med en större intensitetpotential.
Läsaren vet genast att Mary Smith, alias Irina Kovalenka, har ett särskilt uppdrag när hon träffar Seger. När boken slutar har de kvar sin relation, en vag gissning är att de (liksom Barkov) återkommer i ett nytt sammanhang.
Då får man kanske veta mer om deras individuella liv, man behöver ju motiv och förhistoria till deras aktiviteter och belägenhet.
Agentgenren är en machogenre, och kvinnor behandlas stereotypt – för att män också behandlas stereotypt.
Hur man klarar det beror på tonen, vilken auktoritet den har. Och också på enskilda scener, som kan ge eftersmak länge.
Mannerheim är med i flera episoder, dricker kaffe och konjak på sina promenader, det kan vara svårt att veta på hur stort allvar man ska ta dem. Och på vilket allvar man ska ta att ett iögonenfallande antal av de tänkta kuppmakarna är kvinnor, det är man också osäker på.
Att kärleksscenerna mellan Seger och Smith (hon benämns ofta med bara efternamn, den effekten sitter bra) är stiliserade efter gammaltidens deckare, lite stelt konstaterande och utan detaljer, är i sin ordning, att föredra, faktiskt.
Ett värde i ”Farans år 1948” kan ligga i att läsaren börjar sätta sig in i den period det handlar om, Finlands belägenhet under sent 1940-tal. Att berättelsen byggs ut och prövar det som hade kunnat hända ger en desto mer att tänka på.
Romanen blir ganska kortfattad i sin upplösning, man får lita till snabba klipp som i en film, men en roman kan behöva lite mera tid och utrymme för de rännilar av information man behöver innan man ger sig av för att rädda nationen genom att i rätt stund kapa rätt kabel.
Ann-Christin Snickars
Även jag har enligt vissa källor fått uppfattningen, att det var dåvarande
inrikesminister Yrjö Leino, som ”backade” och räddade därmed landet från en
katastrof. Likaså torde det enligt vissa källor ha varit Otto Ville Kuusinen,
som lyckades övertala Nikita Chrustjov att ”backa” i samband med Kuba-krisen år 1962, då USA:s dåvarande president John F. Kennedy ”lagt korten på bordet”.
Om det stämmer, räddade O.V. Kuusinen världen från ett kärnvapenkrig.
Figurerar inte inrikesminister Yrjö Leino i boken? Enligt vissa källor var det han som i det verkliga livet de facto räddade Finland från en statskupp 1948.