Pargasbon Mikael Lundberg har sett yrket förändras och sin brandstation bli en del av ett stort räddningsverk
Gänget på stationen är lite som en andra familj, säger överbrandman Mikael Lundberg i Pargas. Foto: Stefan Holmström
Pargasbon Mikael Lundberg funderade på brandmannayrket redan i högstadiet. Han fortsatte ändå till yrkesskola, metallsidan, och fick sedan jobb.
– Det var lite osäkra tider och det såg ut som om jag var på väg att sägas upp. Då fick jag ett samtal av Yngve Alexandersson.
Brandchefen i Pargas räddningsverk hade ont om folk och hade hört att det var lite osäkert med Lundbergs jobb.
– Han frågade om jag ville bli vikarie. Den 1 mars 1987 började jag sedan här.
Som ”vikarie” handlade det om inlärning i arbetet, att vara en alltiallo. Lokala Röda Korset lärde ut första hjälpen. Utrustningen var ganska enkel.
– Min overall var inte mycket mer än en vanlig arbetsoverall, men den hade i alla fall reflexer.
Han minns en av sina första större utryckningar. Det kom precis då brandmännen hade bänkat sig för att se Finland möta Tjeckien i hockey-VM i april 1987.
– Det brann i bergullsfabriken och där var vi sedan flera timmar.
Arkiv/Stefan HolmströmSedan 2004 har brandstationen i Bläsnäs varit en del av Egentliga Finland räddningsverk. Foto: Stefan Holmström
Nästa år, 1988, började Lundberg studera. Först nitton veckor brandmannautbildning, sedan tolv veckor ambulansutbildning. Det var den första svenskspråkiga brandmannautbildningen vid Kokkola brandverk.
– Det var jag och en annan från Pargas och vi fick nog lära oss österbottniska.Under sin trettioåriga karriär har Lundberg, numera överbrandman – ”brandkorpral” som man sade förr – fått se det mesta i släcknings- och räddningsväg. En av de otäckare incidenterna var då han ännu också körde ambulans.
– Det var en vi skulle hjälpa, men så hajade han till och började han hota oss med kniv. Då var det bra att vi hade polisen nära.
Lundberg är ändå sparsam med orden då det gäller att återge mer otrevliga minnen.
– Jag har fått se döden i ögonen, men när man stänger dörren till brandstationen för att gå hem kommer arbetet inte med.
Jobbet handlar såklart också om mindre akuta uppdrag. Ibland åker brandmännen ut för att dra bort strandade sälar från någons strand. Då och då är det alltid någon katt som inte vill komma ned från ett träd.
– Då är det oftast fråga om raskatter eller folk som ska på resa och vill ha ner katten först.
När Mikael Lundberg började sin karriär var pensionsåldern 55. Nu är den 65. Foto: Stefan Holmström
Brandmannayrket har förändrats mycket sedan 1987. Förr höll brandmännen huset i skick och servade bilarna.
– Det är länge sedan man tryckt in vaselin i en smörjnippel.
Allt hantverk har inte försvunnit. I en av de bakre hallarna finns en liten verkstad där hål i släckningsslangar lappas.
Idrotten var också en gemensam nämnare, både på arbetet och på fritiden. Mellan uppdragen sportades det både i stationen och ute på gården. Det blev simtävlingar vid Bläsnässtranden, luftgevärsskytte, pilkastning.
På fritiden deltog brandmännen i tävlingar och turneringar av alla de slag.
Lundberg har spelat handboll i Piffen, ÅIFK och Dennis. Han har också varit med i landslaget.
– Det känns än i armbågarna, säger Lundberg och vrider på sina armar.
I dag är han handbollstränare för Pargas IF:s 09-pojkar.
Urho Kekkonen var president då brandstationen stod klar 1979. Vandringspriset till vänster har inte fått nya plaketter på en tid. Foto: Stefan Holmström
Brandmännens gemensamma idrottshobbyer har ändå minskat. Det syns också i pokalskåpet på brandstationen: bucklorna är gamla.
En orsak är att de som jobbar på stationen är färre än förr, då räddningsverket var självständigt. Då fanns här till och med en egen alarmcentral. Allt förändrades i och med nödcentralsreformen och då Egentliga Finland räddningsverk bildades 2004. Reformen innebar också ett rörligare jobb.
– Nystad, Salo, S:t Karins, Lundo, räknar Lundberg upp platser där han arbetat.
Dagen då ÅU träffar Lundberg har han varit på en rökdykningsövning i Åbo, en del av den obligatoriska fortbildningen.
Det som inte har förändrats är gemenskapen. När man tillbringar ett dygn i taget tillsammans med de andra på stationen lär man känna varandra bra, säger Lundberg
– Det är lite som en andra familj. Man vet nog när något har hänt i annans liv.
Humorn och branschjargongen är förstås också lite egenartad.
– Jag har ibland berättat några av våra skämt åt frun men de går nog inte hem.
Brandstationens gym är allt viktigare då de fysiska kraven skärps. I vinter kommer nya test, säger Mikael Lundberg. Foto: Stefan Holmström
Det finns en sak som är bekymmersam. När Lundberg började sin karriär var pensionsåldern 55. Med de gamla reglerna hade han redan fått gå i pension. Nu har han nio år kvar.
– Det kom tio år till på en gång, på 90-talet. Det är svårt att tro att 65 är rätt ålder.
De fysiska testen har blivit allt fler. Balans och vighet testas också. Uppgifterna justeras enligt hur man klarar kraven.
– Det finns gröna, gula och röda gubbar. De röda sköter bara papper.
Det finns såklart en fördel med att bli äldre, säger Lundberg: Med åldern kommer ett visst lugn.
– Vi har lite roligt åt de unga som går på övervarv och väntar på uppdrag. Det är bra att minnas att det alltid är någon som inte har det bra då vi åker ut.
LÄS OCKSÅ:
Brandstationen är något av ett andra hem-förr bodde brandmännen med sina familjer på stationen
Veckans quiz: Vad vet du om våra brandkårer?
Kommentarer
Alla som kommenterar ÅU:s webbartiklar förväntas göra det sakligt och under sitt eget namn. Vi godkänner inga länkar till externa webbplatser i kommentarerna. Kommentarerna modereras. Fyll i både ditt för- och efternamn, tack.