Kommunens nya kostym – vem ser den?
Underskott, nedskärningar och budgetbekymmer är igen höstens melodi i kommunerna. Den centrala frågan är om man verkligen vågar se sanningen i vitögat och göra förändringar som bygger på de verkliga servicebehoven?
Det årligen återkommande kommunbingot är i full gång. Åbo gör tiotals miljoner i underskott, rika S:t Karins måste balansera ekonomin, Pargas överskrider rejält budgeten medan Kimitoön håller låg profil och ger knapphändig information om sin ekonomi. Vem tippar rätt siffror inför nästa år?
Det faktum att befolkningen blir allt äldre, speciellt på landsbygden och i skärgården, borde styra besluten i kommunerna. En äldre befolkning kommer att kräva mera social- och hälsovård. Det här syns och kommer att synas i ökade kostnader för social- och hälsovården. Även ibruktagandet av nya digitala lösningar inom social- och hälsovården kräver både pengar och andra resurser.
En kommande vårdreform kommer också att betyda chockbehandling för de kommuner som nu söker kostnadsminskningar inom social- och hälsovården. När någon annan tar över den verksamheten, kan kommunerna bli kvar med en alltför stor produktionsapparat i de övriga sektorerna.
Då det torde vara relativt klart vilket utgångsläget är, är det förbryllande och aningen gammalmodigt att kommunerna ännu sysslar med att fastställa så kallade budgetramar. I dessa ramar uppskattar man hur mycket verksamheten får kosta det kommande året. Sedan fördelas denna ram mellan olika sektorer. Denna fördelning bygger sällan på en servicebehovsutredning, snarare bygger den på ingenting eller kanske på en diskussion mellan ett antal människor.
Att uppgöra en budget genom att skala bort lite här och där är inte ett ändamålsenligt och seriöst sätt att sköta en livsviktig, gemensamt finansierad offentlig verksamhet. Kostnadsminskningarna måste sannolikt beröra alla sektorer om nöden är stor, men huvuddelen måste styras till sektorer där behovet krymper eller där användarna minskar. Kommunernas pengar finns i väggarna och i organisationsstrukturen. Vill man ha lägre kostnader, måste man ändra på någondera eller båda.
Den ovan beskrivna metoden går under namnet osthyvelsprincipen, där man tar bort lite från alla utgiftsposter. Det här leder i de flesta fall till felprioriteringar eller inga prioriteringar alls. En bestående kostnadssänkning kräver att man använder yxa i stället för osthyvel. Då är man också tvungen att tydligt prioritera det man upplever vara viktigt, nödvändigt och som bygger på det verkliga servicebehovet.
Utöver processen hur en budget kommer till, finns det inbyggda mekanismer som gör det svårt att fördela pengarna enligt de verkliga servicebehoven.
En mekanism heter geografi. Om en inflytelserik politiker kommer från en viss kommundel, kan det vara svårt att anpassa servicen i just den kommundelen. Om hen starkt uttrycker sin åsikt, är det ofta enklast för de övriga att vara tysta. Det här trots att allt förnuft och fakta i frågan visar att till exempel en enhet borde stängas.
En annan mekanism heter politiska gruppbeslut. Det politiska grupptänkandet förslöar och till och med fördummar enskilda gruppmedlemmar. För att beskriva situationen kan man ta hjälp av H.C. Andersen.
I sagan om Kejsarens nya kläder syr två skräddare nya kläder till kejsaren. De säger att de använder ett magiskt tyg som gör att mindre begåvade personer inte kan se det. I själva verket använder de inget tyg alls, men eftersom ingen vill framstå som mindre begåvad låtsas alla om att de ser ”kläderna”, och kejsaren vandrar omkring naken. Ett litet barn utropar dock: ”Han har ju inga kläder på sig!”
Bokens sensmoral används ofta för att symbolisera hur människor anpassar sig till gruppen, även när det är uppenbart för dem själva att gruppen har fel. Att så som det lilla barnet i sagan utbrista Kejsaren är naken! innebär att påpeka något som alla kan se, men som ingen vågar säga.
Kommunerna upprätthåller många viktiga funktioner, för vissa kommuninvånare till och med livsviktig kommunal verksamhet. Därför behövs en professionell och trovärdig verksamhet. Det krävs fakta och analys för att styra och utveckla verksamheten. Kommunerna styrs i dag också till stor del av lagar och olika regelverk. Det beslutssystem som i dag används i kommunerna och som härstammar från 1860-talet, fungerar inte optimalt i dagens regelstyrda värld. Systemet är dessutom uppbyggt för att dela ut pengar, inte för att krympa eller sy om kostymen.
När reglerna var färre räckte det att beslutsfattarna hade en åsikt. I dag är den viktigaste egenskapen hos beslutsfattarna, speciellt hobbypolitikerna i kommunerna, att skilja på vad hen vet och vad hen tror att hen vet. Ett steg i rätt riktning och ett steg för att göra det lokala beslutsfattandet mera professionellt skulle vara att införa borgmästarmodellen i alla kommuner.
Kommentarer
Alla som kommenterar ÅU:s webbartiklar förväntas göra det sakligt och under sitt eget namn. Vi godkänner inga länkar till externa webbplatser i kommentarerna. Kommentarerna modereras. Fyll i både ditt för- och efternamn, tack.