Motståndets trots och skörhet får plats i radioversionen av Adrian Pereras ”White Monkey”
En röst flera ansikten. Jakob Öhrman har rollen som berättaren i Svenska Yle:s hörspelsversion av ”White Monkey”, men pressbilden är ett konglomerat att flera ansikten för att uppmärksamma den allmänna aspekten mer än den individuella. Jyrki Valkama/Miro Johansson
Adrian Pereras debutbok ”White Monkey” är som gjord för ett akustiskt framförande. Inte all berättande dikt är det. Men här är språk, kommunikation och relationer ett framskjutet tema, väldigt pockande.
När man lyssnar till hörspelsversionen av ”White Monkey”, som är regisserad av Camilla Thelestam, slår det en hur mycket gemensamt stoff den har med Pereras nya roman ”Mamma” – nästan allt, faktiskt.
Ändå är de två helt olikartade konstnärliga verk, inte minst är berättarsynvinkeln annorlunda, det är helt avgörande för upplevelsen. ”White Monkey” som radioteater blir också ett verk med en egen särskild integritet.
White Monkey
av Adrian Perera
Radiobearbetning och regi: Camilla Thelestam.
Dramaturg: Anna Kölén.
Ljuddesign: Jani Orbinski.
Musik: Dante Thelestam och Pekka Koivisto.
I rollerna: Jakob Öhrman, Nina Hukkinen, Edith Holmström, Marika Parkkomäki, Frank Skog m. fl.
Svenska Yle drama i Yle Vega den 24.10 kl. 19.22 med repris 9.11. kl. 12.03.
På Arenan i 30 dagar fr.o.m. 24.10.
I fokus är en pojke/ung man, född i Finland av en lankesisk mor och en finländsk far.
Föräldrarna skiljer sig och pojken bor med sin mamma i ett radhus, träffar sin pappa ibland. Mamman jobbar på fabrik, mån om att göra rätt för sig.
Det finns också en moster som försöker komma in i det finländska samhället.
”White Monkey” som belönades med Svenska Yle:s litteraturpris 2017 består av 38 numrerade dikter om möten som präglas av förbistring och oförståelse, språklig och kulturell, men också av individuell ovilja, okunskap eller slapphet.
Jaget är ett känsligt barn som registrerar precis allting, som reagerar med trots och förtvivlan. Ibland med stumhet.
Diktsamlingen är i själva verket ett sätt att avlyssna och tolka stumheten.
Den är en ganska strikt inre monolog, där jagets röst också återger de andras repliker. Det känslomässiga svängningstalet blir högt – också hos läsaren.
För man får lov att tro honom på hans ord, och man tvingas röra vid sina egna reaktioner.
Minnesbilderna väcker starka känslor
I radioversionen är situationerna direkt avlyssningsbara. Ramhistorien, en radiointervju blir också på ett annat sätt närvarande. När går den vardagliga tafattheten över i rasism? Hur oskuldsfull är egentligen den ständiga positioneringen, här iscensatt särskilt av radiojournalisten, med rätt att fråga och kommentera?
Hon har ju en vän från Afrika, så hon kan väl inte vara rasistisk …
Berättaren gestaltas av Jakob Öhrman, han är samlad, vuxen, nästan krasst saklig. Minnesbilderna väller in – man hör ibland rösten som tillhör den lilla pojken – och väcker starka känslor redan genom kontrasteffekten.
Föräldrarnas olika världar sliter pojken itu. Pappan ingår i en machopopulistvärld, mamman, som i Sri Lanka varit en ”kvinna av stål” blir en underdog i Finland.
Sonens kärlek till henne hittar ingen annan form än ilska. ”White Monkey” i radio öppnar upp för verkets hela trots och skörhet.
Inför lyssnandet är det väl skäl att upprepa det som står först i samlingen: ”Allt i denna diktsvit är fiktion utom problemen”.
Adrian Perera. Pressbild
Perera rör vid en känslig nerv genom att göra historien djupt, djupt emotionell och djupt, djupt allmän. Hörspelsformen kan famna det här registret mycket väl, och det gör inget att några enstaka texter hoppats över och att någon scen fått byta plats.
Föreställningen behåller de polariserade och på samma gång vardagligt trovärdiga mamma- och papparollerna som så tydligt orsakar och beskriver sonens kluvenhet.
Den rytmiseras genom några sparsamma ljudeffekter och Dante Thelestams och Pekka Koivistos musikspår, toner (mest på gitarr) med lång efterklang – rumsskapande, som ger plats för eftertanke, också lite lättnad.
Förutom Öhrman hörs också Nina Hukkinen som mamman Frank Skog som pappan, Marika Parkkomäki som mostern och Edith Holmström som journalisten.
Ann-Christine Snickars
Kommentarer
Alla som kommenterar ÅU:s webbartiklar förväntas göra det sakligt och under sitt eget namn. Vi godkänner inga länkar till externa webbplatser i kommentarerna. Kommentarerna modereras. Fyll i både ditt för- och efternamn, tack.