TYT firar sina 60 år med en modern klassiker i övertygande tolkning
Fångad i orange. Eeva-Liisa Manners ”Poltettu oranssi” får en stark och oavvislig atmosfär av en grupp dansare, kontinuerligt närvarande i scenerna. Det styr fokus mer mot Marinas (Nanne Pyrhönen, på bilden i svart) inre och mindre mot den tid pjäsen utspelar sig i. Turun ylioppilasteatteri
Eeva-Liisa Manners pjäs ”Poltettu oranssi” är placerad I en borgerlig miljö för ungefär hundra år sen. Texten är nästan precis femtio år gammal. Men innehållet är tidlöst, dels för att det är skrivet i en tätt sammanhållen poetisk helhet, dels för att händelseförloppet, en ung kvinnas psykiska sammanbrott har en så hög angelägenhetsgrad i dag.
”Poltettu oranssi” (finns i översättning för Radioteatern av Karin Mandelstam: ”Bränd orange”) har också spelats regelbundet på teatrar runt om i Finland. Då har den ofta fått karaktären av kammarspel. Rollerna är inte så många. De är den sjuttonåriga Marina, hennes mor och far, psykläkaren och en sköterska.
När Turun Ylioppilasteatteri sätter upp den har den byggts ut med åtta dansare.
Dansarna nöjer sig inte bara med att vara illustration eller dramaturgiskt avbrott, utan har en kollektiv roll som något pockande men oåtkomligt.
Deras närvaro känns av också när de temporärt lämnat scenen. Det är väldigt kraftfullt. Dansarna är ett klokt och fiffigt drag av regissören Mikko Kaikkonen, som också koreograferat.
De tar plats, de dominerar vissa scener där aktörerna få lov att agera mitt bland dem. De tillför en oro, och tar loven av en mer rättfram entydighet som annars kunde ta plats i pjästolkningen.
Manner, en av våra mest lyhörda poeter, kräver lyhördhet av den som sätter upp pjäsen. Hon intresserade sig också för psykoanalysens tankar om det omedvetna. Drömvärlden i ”Poltettu oranssi” är viktig, i pjäsen finns en dröm om en häst, som blir ett identifikationsobjekt, samtidigt en flyktig dröm om befrielse. Dansarna representerar också drömvärlden.
Vad är det som gör Marina tokig? Inte är det bara mamman, fast hon är kall och anklagande, inte är det bara pappan som ger Marina saker i stället för uppmärksamhet, inte är det bara den inskränkta miljön, inte är det bara terapin, som kommer bara halvvägs.
Men det här är inte en pjäs om vad som gick fel och vad som borde göras, utan om hur det känns.
Kanske är det inte heller i första hand en pjäs om psykisk ohälsa, utan om omgivningens oförmåga – på många plan – att lyssna. Det kan också vara en medveten ovilja. Och det är också en pjäs om en episod som pendlar mellan romantiskt möte och övergrepp.
Marina vet inte själv vad hon ska tro. Omvärlden har inte gett henne ett enda tolkningsredskap.
Symtomen är oroväckande: hon börjar tala helt obegripligt hemma, hon hävdar att hon ser männen som stympade – utan huvud. ”Poltettu oranssi” är också en pjäs om hur flickor exploateras och lämnas åt sitt öde. När de får symtom tyr man sig till ett spekulerande utan ände.
Marina är i pjäsens centrum hela tiden, fast det tar en stund innan hon gör entré. Nanne Pyrhönens insats som Marina förtjänar rosor, hennes utåtagerande känns logiskt, hennes inåtvändhet också.
De övriga personerna – utom sköterskan (Suvi Puttonen) – blir mer eller mindre stiliserade, mamman (Veera Knuutila), pappan (Heikki Ellilä), också doktorn (Jussi Virtanen).
Den subjektiva vinkeln kompar i själva verket det poetiska anslaget. Marina avläser dem så här; vill man dra tolkningen till sin spets kunde de alla vara röster inne i hennes huvud.
Doktorn har det största replikmaterialet och han har en tendens att ibland bli i överkant predikande, men Virtanen klarar lynneskasten med glans, det indignerade, eruptiva medlidandet klipps abrupt av och ersätts av den besvikne vetenskapsmannens ogenomträngliga tystnad.
Sjukdomen kan – inom föreställningens ramar – ha sin rot just i ogenomträngligheten, det känns plausibelt. På så vis har alla del i den. Dansarnas minspel är också outgrundligt, ogenomträngligt. Är de ens vänner eller fiender, det går inte att avgöra. Kanske ska man inte ens ställa frågan.
Uppsättningens scenografi är ytterst sparsmakad. Fondväggen, ser man, har varit påskriven med krita, men sedan har någon suddat ut det. Det kan också vara ett spår i pjäsens mångtydighet: att man så tydligt minns att något blivit utsuddat. Det visuella och det rörliga, och den betydelsefulla färgen orange, bärs i stället av dansarna, påminnarna.
”Poltettu oranssi” är en av jubileumsårets föreställningar. TYT firar sextio år. Det firas med eftertanke.
Kommentarer
Alla som kommenterar ÅU:s webbartiklar förväntas göra det sakligt och under sitt eget namn. Vi godkänner inga länkar till externa webbplatser i kommentarerna. Kommentarerna modereras. Fyll i både ditt för- och efternamn, tack.