ÅU 02.10.2019 05:00

Journalisten och författaren Staffan Bruun har skrivit boken om Anders Wiklöf. Foto: Marcus Boman

Ger inget tuggmotstånd

Biografin är lättkonsumerad – vilket är författarens förtjänst – och utan tuggmotstånd. Huruvida detta är ett problem är för läsaren att avgöra. Avgörandet hänger sannolikt på vilka förväntningar läsaren har på en biografi om en miljonär som Wiklöf, skriven av en journalist som Bruun.
Biografin är inte enbart en berättelse om en klassresa. Den är också ett porträtt av en egensinnig person som gått sin egen väg, som värdesätter ärlighet och ett rakt tilltal, och som hållit sin etiska kodex intakt, framgångarna till trots och i möten med statsmän, idrottsstjärnor och världsartister.
I Bruuns bok är tonåringen Wiklöf en grabb med ett hjärta av guld, också när han ställer till med hyss och prövar föräldrarnas och polisens tålamod. Han är en entreprenör i tjugoårsåldern med ett sinne för tajming och känsla för affärer, och en grånad affärsman som förstår att förmögenhet inte är ett självändamål och vet att uppskatta sin personal.
Han är också sitt Åland trogen. Beslut om affärer fattas eller avstyrs med fredens öars bästa i åtanke. Men Wiklöf agar dem han älskar, och drar sig inte för att anklaga ålänningarna – främst självständighetsivrarna – för det han upplever är ett allt sämre förhållande med fastlandet.

Tar revansch

Den kanske mest intressanta aspekten av Wiklöfs karriär är att den ramas in av revanschlystnad.
När Ålandsbanken vägrar den unga Wiklöf ett lån på 10 000 mark för att starta bilfirman Bilcenter svär han – i en scen som kunde vara hämtad ur en av Bruuns deckare – att en dag ska banken komma krypande till honom: ”Jag må misslyckas med allt annat i livet, men på banken ska jag ta revansch.”
Det var 1970. Idag är Wiklöf bankens största ägare.
Likaså slutade Wiklöf flyga reguljärflyg när han i slutet av 1980-talet kom någon minut för sent till ett flyg från Åland till Helsingfors och stoppades vid gaten. Han drar slutsatsen att ”personalen på flygplatsen gjorde samma fula grej mot mig som Ålandsbanken som kastade ut mig och vägrade bevilja lån.”
Sedan dess har Wiklöf flugit privat. Inte någon billig revansch säger han, men ”flygbolagen har förlorat mycket pengar på det.”
Man kan säga att revanschen är för Wiklöf vad släden ”Rosebud” var för Charles Foster Kane i Orson Welles film ”Citizen Kane”. Men istället för söka mening i pengar och makt så söker Wiklöf mening i det goda som pengar och inflytande kan åstadkomma. Det syns i hans arbete för Östersjön och i hans syn på kapitalismen.
Det kvittar om man har tre, fem eller hundra miljoner euro, säger Wiklöf. Det avgörande är att businessen löper så att de anställda får lön och så att deras familjer klarar sig. ”Om du sedan gör vinst är det välkommet, men det är inte huvudsaken. De som tycker att det enda som räknas är pengar glömmer att de är borta en dag och inte kan ta pengarna med sig.”
På bokens baksida finns ett citat från ett samtal mellan den unga Wiklöf och hans synskadade mamma. Wiklöf frågar om mamman aldrig sett honom. Hon svarar: ”Anders, när jag hör dig vet jag hur du ser ut.”
Det här är en berörande glimt av Wiklöfs ungdom och person, men citatet på bokens baksida är inte beskrivande för boken som helhet.
För även om sidor viks för sådant som formar en människa – för Wiklöfs föräldrar, för hustrun Rita och för brodern Lasse, vars död drabbade Wiklöf hårt – så ges annat mera plats. När detta andra är Wiklöfs affärer, ofta beskrivna med en komisk touch, påminns läsaren om att detta inte bara är en bok om Wiklöf utan också en bok av Staffan Bruun.
Helt klart är bokens huvudperson och författare är i samklang. Det framgår trots allt att Wiklöfs favoritprogram på Yle Vega är Bruuns och Stefan Lundbergs ”Fritt fram”. Kanske är det därför som läsarens tillgång till människan går mera via händelser i affärsmannens liv än via en introspektion av Wiklöf själv.

ÅU
Ge respons åt redaktören

Dela artikeln