Efter en lång odyssé finns det fortfarande inget beslut om Estonias bogvisir
Anneli Carlsson / Sjöhistoriska museetEstonias bogvisir har förvarats på många platser. De senaste fjorton åren har det legat på Muskö örlogsbas. Foto: Anneli Carlsson / Sjöhistoriska museet
Bogvisiret bärgades i oktober 1994. Sedan låg det fem år i Hangö hamn. 1999 beslutade Haverikommissionen att bogvisiret ska bevaras. Rederiet skänkte det till Sjöhistoriska museet i Stockholm.
Museet fraktade det till hamnen i Södertälje. Snart blev det en ny flytt, då hamnen skulle bygga en ny färjterminal. 2002 fördes bogvisiret till ett militärt område på Älvsnabben i Stockholms skärgård. Där stod det inte heller länge, då militären behövde marken.
Sedan 2005 har bogvisiret stått i en klimatkontrollerad byggnad på örlogsbasen Muskö, söder om Stockholm. Platsen är bra för visiret, men tillgängligheten är inte den bästa, enligt Hans-Lennart Ohlsson, museichef vid Sjöhistoriska museet (numera en del av Statens maritima och transporthistoriska museer).
Alternativ utreds
Det finns inga konkreta planer på en annan placering, men Ohlsson har fått uppdraget att utreda alternativ. Ett sådant är att det får stå kvar på Musköbasen, ett annat att det flyttas nära Sjöhistoriska museet.
– När det skänktes till Sjöhistoriska museet fanns planer på en klimatkammare omedelbart bakom museet, kopplad till museets Minneshall och övriga utställningar och fastän lika säkert som idag, skulle vi kunna hålla kammaren öppen för besök. Det är ett av de alternativ jag kommer att utreda, säger Ohlsson.
Det kan också finnas ett tredje alternativ. Två av anhörigföreningarna har uppgett att bogvisiret kunde placeras nära Estonia-monumentet vid Galärvarvet på Djurgården.
Ohlsson ska inte bara utreda var visiret kunde placeras, utan också hur allt skulle gå till. Estonias bogvisir väger 64 ton.
– En sådan utredning innehåller allt från hur visiret transporteras till hur det bäst exponeras, vilka kostnader detta medföljer och även vilken berättelse som ska ledsaga besökarna till museet.
Än så länge handlar det bara om ett utredningsuppdrag, inte ett beslut om, påpekar han.
Många minnesmärken
Pärnäs, Nagu: Minnessten utformad av konstnärerna Sikke Kiviranta, Kirsti Uuttu och Rauni Elfving-Ugur. Avtäcktes 2004.
Tallinn: Bruten linje (Katkenud liin). En lång båge i svart granit. Ersatte ett enkelt träkors som rests tidigare.
Pärnu: Ett monument som för tankar till kors och master. Många av de omkomna var från Pärnu.
Võru: Ett stenmonument på centraltorget i staden i sydöstra Estland.
Dagö: På halvön Tahkuna, den närmaste platsen i Estland till olycksplatsen, finns en bronsklocka som slår vid kraftiga stormar.
Djurgården, Stockholm: Intill Galärkyrkogården finns ett minnesmärke som består av en granitmur och tre almar. Över 800 namn är ingraverade i ljusa stenskivor på murens insida.
Ersta sjukhus, Stockholm: Ett kors som restes av anhöriga till dem som omkom.
Frövi i kommunen Lindesberg i Örebro län: Minnessten över 33 kommuninvånare.
Stora Tuna kyrka i Borlänge: Minnessten över 48 personer från Dalarna.
Kapellskär: Träkors nära hamnen, på den östligaste udden på Svealands fastland.
Vilhelmina kommun i Västerbottens län: Minnessten över lärare och elever vid Malgomajskolan.
Källa: Wikipedia, Estoniasamlingen
Läs mer om säkerhet till sjöss och Estoniakatastrofen
Så har säkerheten förbättrats sedan Estonia förliste 1994 – det behövs också en attitydförändring bland passagerare
Sjöräddningens ledningssystem förnyas – Amorellas grundstötning 2013 gav gnistan till att tänka om
Olyckan födde många konspirationsteorier – ”Det är bara spekulationer”
Oväder överraskar inte som förr – data om de mest extrema fenomenen är ändå bristfälliga
Yträddare mötte bara tomma flytvästar
Kolla också in allt annat ÅU skrev om olyckan 2004.
Kommentarer
Alla som kommenterar ÅU:s webbartiklar förväntas göra det sakligt och under sitt eget namn. Vi godkänner inga länkar till externa webbplatser i kommentarerna. Kommentarerna modereras. Fyll i både ditt för- och efternamn, tack.