Amélie finner livsglädjen också i finsk tappning, men förlagans lätthet riskerar blåsa bort när musikalen skruvar upp volymen.
Huvudrollsinnehavaren Marketta Tikkanen liknar föregångaren, men i hennes tolkning finns också en liten aning finsk sisu. Foto: Otto-Ville Väätäinen
Kan livsglädjen sitta inuti utan att någon annan märker den, eller måste den också synas utanpå? Och kan man göra gott anonymt, eller är det bättre för alla om välgärningen markerar en relation? Sådana viktiga frågor väckte filmen ”Amélie från Monmartre” (regi av Jean-Pierre Jeunet, premiär 2001).
Huvudrollsinnehavaren Audrey Tautou slog igenom med kraft, och hennes charmfulla men precisa spelstil gjorde att en jättepublik ville se filmen. För ungefär fem år sedan blev den musikal, och när historien i den formen har finsk urpremiär på Stadsteatern i Åbo vill man att Amélie ska likna Tautou, som vi minns henne, i röda kläder, leende och med karaktäristisk frisyr.
Marketta Tikkanen som gör huvudrollen är just sådan, men hennes Amélie har också en knivsudd finsk sisu. Det sitter bra. Musikalen är också sångligt krävande. Man travar inga långa stycken utan att brista ut i sång. Marketta Tikkanen lever upp till kraven. Med marginal.
Kollegorna försöker få Amélie att övervinna sin blyghet, när objektet för hennes intresse (Mikael Saari) äntligen hittat ett bord. Foto: Otto-Ville Väätäinen
Det blivande kärleksparet, Tikkanen och Mikael Saari, som har rollen som den egenartade fotokonstnären Nino (och en extraordinär scen som Elton John), har stora röster och ett slags klarhet i uttrycket som passar väl i rollerna. Färgerna ska vara tydliga i ”Amélie”.
Musikalens dramaturgi tycks innebära att den gradvis skruvar upp volymen. Amélie är ett blygt och fantasifullt barn och en blyg och fantasifull – och ensam – vuxen kvinna. Hon tycks leva genom andra, genom att göra andra glada. Men inuti finns en ton som inte är förlöst, och den gestaltas i musiken.
Musiken vill så mycket att den lättrörliga och lättflyktiga men varma humorn, som är historiens kännemärke ibland nästan blåser bort under anstormningen av toner. Men det visuella (scenografin är av husscenografen Jani Uljas) bidrar i stället med en genomsiktighet och en ganska vig dynamik.
Amélie drömmer om att göra gott, och idealet är prinsessan Diana. Den glittriga fantasin gestaltar också sorgen efter hennes död.
Foto: Otto-Ville Väätäinen
Scenbilden ändras stup i kvarten, smidigt och med en ljussättning som skapar den lite surrealistiska och romantiska stämning som omger Amélie. Scenbytena en viktig del av hela föreställningen, och skådespelargardet, när det uppträder som kollektiv, följer koreografiskt och organiskt utan att man uppfattar det som dansnummer.
Caféet där Amélie arbetar är pjäsens emotionella hjärta och där är sammanhållningen i agerandet – och i sången – som bäst. Den lätt ironiska sången om kärleken som vilken annan banal infektion som helst är egentligen ganska ömsint där den vill knuffa den svårstartade Amélie i rätt riktning, mot en livsglädje hon kan dela med andra.
Caféet kontrasterar skarpt mot Amélies barndomshem med föräldrar som är välmenande men fyrkantiga och stumma. Kirsi Tarvainen och Mika Kujala hittar deras svängningstal i tal och sång. De är komiska, men inte ritade med för tjocka konturer.
Så känner fransmännen av efterkrigsgenerationernas njugghet i känslouttryck, tänker man. Den känner man väl igen i Finland. Unga Amélie lär sig också (av sin mamma, som håller skola för henne) om Zenons paradox: att en kropp på väg mot ett mål i princip aldrig kommer fram. Det blir en bild av den ouppnåeliga kärleken
Kommentarer
Alla som kommenterar ÅU:s webbartiklar förväntas göra det sakligt och under sitt eget namn. Vi godkänner inga länkar till externa webbplatser i kommentarerna. Kommentarerna modereras. Fyll i både ditt för- och efternamn, tack.