Ann-Christine Snickars 13.09.2019 19:34

Rosanna Fellman. Foto: Niklas Sandström

Strömsöborna
av Rosanna Fellman
Omslag: Helena Kajander
Förlaget, 2019
325 s.

Redan titeln på Rosanna Fellmans debutsamling drar åt olika håll. ”Strömsöborna” är ett kaxigt namn som pekar på livsstilsprogrammet där allt går efter noter, och på ”Hemsöborna”, som i en ganska folklig kostym beskriver en bittert hård kamp för tillvaron.
Ironin är påtaglig. Men spänningen mellan utgångspunkten och själva läsningen uppstår i att texterna inte verkar ha någon undertext alls, utan är beskrivningar av en känsla eller belägenhet, rakt ur den kännandes mun.
”Strömsöborna” har släppt in ett tjugotal röster som får spelrum i kortare och längre sviter. De har varierande överskrifter: beskrivande, associerande, tematiserande, eller bara ett egennamn. Den första sviten ”Pappa slog mig” handlar om ett barn som blir omhändertaget och placeras på ett boende utanför hemmet.
Samlingens centrala tematik blottläggs redan här: tystnaden (berätta inte om detta i skolan!) och den talandes position i marginalen. ”Och jag får bo längst bort i korridoren”, blir slutkommentaren.
Sista sekvensen, ”Störd”, är en handfull dikter där diktjaget talar utifrån erfarenheten av autism. För den tilldelades Rosanna Fellman Arvid Mörne-priset i fjol. ”Checklista för autister” är ett exempel på det talspråksliga uttrycket och en pricksäker humor som åstadkoms med tvära kast:
”Man ska hålla ögonkontakt/ och säga allt möjligt medan man håller ögonkontakt/ Helst ska man prata så brett och vitt om allt att man verkar smart/ men inte för länge och inte utan att den andra också får taltur,/ för annars är man autist”.
Metoden är mötets snarare än konfrontationens. Rösterna tillhör sådana man liksom oplanerat stöter på. Nu stiger de fram helt ointroducerat och får tala för sig, med egen vokabulär. Det är gestalter som sällan får ta plats i bloggar eller reportage, sådana som fumlar sig fram i livet. Dramat ligger i igenkännandet – och i den skamfyllda impulsen att titta bort.
Här finns mamman som är så stressad att kalendern håller på att ta över hennes röst. Hennes önskan är ett någon ska minnas hennes namn. En röst är full av illa dold och illa bearbetad avundsjuka på en kollega som tycks ha allt. Han förblir namnlös, sviten heter som den han sviker, ”Svante”.
Och mer: här finns transpersonens uppgivna trotsighet, glesbygdsinvånarens krassa syn på livet i den bokstavliga utkanten, en missbrukares bökiga kamp, en som attraheras av nynazister, en som vill ta sig ur ensamheten och hamnar i datingträsket, en som är överviktig och fattar att en fet inte ens alltid ses som en person. Och många till.
Det är sorgligt och påträngande. Och det kan bli roligt också, inte bara galghumoristiskt, utan med humorn den har som känner spelreglerna alltför väl, men också vet att det verbala kan betyda värdighet.
Rosanna Fellman har sinne för drama och dramaturgi. Därför är det lite synd att berättelserna är korta. Men genren kräver snabba ryck. Man kan se sviterna som snabba kortfilmer, en person kommer in i bilden, talar i kameran, försvinner lika snabbt.
Texten mäter så att säga den sociala tempen på personerna, och termometern sticks för det mesta in i deras blinda fläck, det de avslöjar utan att riktigt förstå det. Så kan man samtidigt se dem utifrån, deras utsatthet och övergreppen de utsätts för i det tysta, likgiltigheten och tafattheten kring det.
Samlingen innehåller också några sekvenser som inte håller sig till avgränsade personer, någon är en festligt satirisk skildring av kulturevenemangens alla krumbukter, någon blir ohjälpligen stickspår.
Textsidorna kan se väldigt olika ut. Han som åker till Danmark och köper sex talar i väldigt korta strofer, han som kickades ur jaktlaget blir alltmer mångordigt självömkande efter fem markerade supar. Volym och layout varierar efter person.
Hur mycket rufsighet i uttrycket kan en samling klara? Uppstår hål i det finmaskiga verbala nätet där allt ska fastna och inordnas, också spretig pratighet och sladdrigt talspråk, får man tänka på rösten som uttalar orden.
”Strömsöborna” är som gjord för högläsning och framförande. Rosanna Fellman själv är en scenpoet av rang. Att höra en tydlig och kraftfull röst som hennes bära över alla fraser, fast och löst hopfogade, är frigörande. Själva grejen med de åsidosatta människornas liv är att man uttalar deras ord och berättelser högt.

Ann-Christine Snickars
Ge respons åt redaktören

Dela artikeln