ÅU 11.09.2019 09:00

Henrik Jansson. Foto: Patricia Torvalds.

Jag kan inte skriva om nånting som inte är sant
av Henrik Jansson
Scriptum, 2019
103 sidor

Det regnar i Åbo. Författaren fiskar ord och ord droppar ner på arken, ord som så småningom bildar mönster i ett grått accepterande regn.
Att skriva eller inte skriva, och andra skrivfrågor skriver Henrik Jansson om i det prosalyriska verket ”Jag kan inte skriva om nånting som inte är sant”.
Janssons författarskap går tillbaka till debuten ”Lit de parade” (1981) och han har varit verksam sedan dess.

Gråskiftande

För mig är Jansson en ny bekantskap, jag håller i en bok på drygt hundra sidor utan några som helst föraningar av vad som komma skall. Med det sagt säger redan den konkreta boken en hel del.
Redan det gråskiftande omslaget på Henrik Janssons färskaste vittnar om ett grånande liv som mynnar ut i minnen och författarens dropptillvaro.
”Jag kan inte skriva om nånting som inte är sant” är självbiografisk prosa som ömsesidigt flörtar med poesin. Trots det förblir kemin sökande och saknar reaktion.
Min läsarreaktion är känslan av projekt, ett psykologiskt sådant, ett sätt för författaren att hantera tillvaron. Jag ser berättaren sitta ensam vid bardisken och prata med självrannsakande röst, medan berättelsens minnen bubblar i glaset. Och allt är givetvis sant. Givetvis.

Rör sig i fragment

Janssons ord mynnar ut i olika tider och rum. Texten rör sig i fragment, till barndomens Jakobstad, till Vasa där möjligheten om ett annat liv gör sig påmind, och inte minst Åbo där författaren numera bor.
Vad handlar då Janssons bok om kan man nyfiket undra. Ingenting. Allt. Ett liv. Flera. I texten guppar möten med kollegor, kamrater och kärleken K.
Somliga av de människoöden som Jansson framställer är sorgesamma och berörande men skymtar förbi som hastigast. Janssons scen är realismen och in och ut skenar rollerna. Den roll som Jansson dock ständigt återkommer till är diktens roll. Prosalyriken blir till ett slags poetik och begrundan över författarens villkor.

Att skriva är ett måste

Då det unga diktjaget vinner ett pris för sin prosalyrik möts han av en oförstående mamma. Författare? Det är ju inget riktigt jobb, har man ju hört ett antal gånger.
Sanningen är att författaryrket är inget annat yrke likt. Ofta väljer man inte att bli författare, att skriva är något som författaren måste göra – ett frivilligt tvång. Att skriva, särskilt dikt, är att säga något och samtidigt vara oförmögen att göra det. Men man måste skriva, även om man som i Janssons fall mest skriver om att skriva.
För Jansson fungerar skrivprocessen som de naturliga behoven. ”Jag måste skriva som man pissar, det som kommer kommer och omöjligt att själv bestämma färg eller konsistens.” Inte minst är författaryrket präglat av ensamhet – men också frihet! I Janssons poetik får poesin luft. Andas. Öppnar och slutar.

”Sanningen”

”Jag kan inte skriva om nånting som inte är sant”, skriver Jansson. ”Jag kan inte skriva om nånting jag inte har sett, då får det vara.” Må så vara, men jag undrar om den där berättaren jag föreställer mig sitta vid bardisken inte har en liten glimt i någotdera öga.
Sanningsanspråken verkar vara alltför pådyvlade för att tas på nyktert allvar. Den känns trots det frånvarande, fiktionen – en spegel mot verkligheten.

Mestadels djupt och intressant

För det mesta är Janssons insikter djupa och intressanta. I Janssons insikter kring skrivande får texten poetisk klang som samsas med en intellektuell ton. Ändå fattas något, men vad? Kanske det som avsiktligt utelämnats.
Musiken är återkommande i diktjagets liv och berättelse, men slår aldrig ton. I textens alla fragment hinner den aldrig finna en melodi som dansar genom verket så det fungerar som helhet.
Jansson tänker högt, och det lågmält, i ord som förlorat sig i sitt eget regn, i en berättelse som spretar och dyker men aldrig når upp till ytan.
Sant eller osant så får berättelsen aldrig färg, utan förblir ett grått accepterande regn.
Roland Ingelin
 

ÅU
Ge respons åt redaktören

Dela artikeln