SFP-topp nära att lämna partiet — Barbara Heinonen besviken på spelet bakom kulisserna
Barbara Heinonen har inga konkreta framtidsplaner efter att mandatet som stadsdirektör i Mariehamn tar slut om två år.
”Det brukar alltid dyka upp intressanta uppdrag”. Foto: Kim Lund
Mariehamns stadsdirektör Barbara Heinonen öppnar dörren till sitt arbetsrum i stadshuset.
Hon har just avslutat sin morgonträff med ledningen för stadens bolag som till exempel Mariehamns hamn. På bordet finns ännu rester av frukosten: Reissumies och naturligtvis åländsk honung och åländsk äppeljuice.
Här har hon suttit sedan den första februari 2015 då hon tog emot jobbet som stadsdirektör. Innan dess var hon en framstående SFP- politiker som bland annat ledde både Pargas stadsstyrelse och Pargas stadsfullmäktige under åren 2001-2012.
Numera besöker hon hemstaden där hon fortfarande har huset kvar ungefär en gång var tredje vecka.
Under våren blev det betydligt flera besök i Åboland då hon gjorde kampanj inför riksdagsvalet i april. Hon gjorde en lyckad kampanj och missade riksdagen med endast 123 röster då hon på målrakan förlorade mot Sandra Bergqvist.
Trots det stora väljarstödet och engagemanget på fältet lämnade kampanjen en dålig eftersmak.
Kim LundMariehamns stadsdirektör Barbara Heinonen funderar nu på sin framtid. Hon är besviken på hur efterspelet sköttes efter vårens riksdagsvalskampanj. Foto: Kim Lund
Hon kände att vissa personer på partikansliet hade utsett en huvudkandidat trots att man försäkrat att ingen skulle ha förtur. Hon vill inte nämna några namn, men det är inte svårt att räkna ut att det är huvudkandidaten Bergqvist hon syftar på.
– Alla tyckte inte om att jag ställde upp, men att det ändå var bra att jag gjorde det. Men när det började se ut att jag hade en reell chans att bli invald så var det inte lika bra. Det var inte riktigt fair play, så som det är i idrotten.
Heinonen väger ändå sina ord på guldvåg då hon ser tillbaka på händelserna inför valet. Det gäller att inte stöta sig med någon i den lilla finlandssvenska ankdammen och inte gå ut allt för hårt.
Men det går inte att undvika att märka en viss kritik under intervjun.
– Man uppfattas lätt som en dålig förlorare om man kommer med kritik, och det vill jag inte. Men jag hade hoppats att det gjorts en utvärdering bland kandidaterna hur de upplevde valkampanjen, säger Heinonen och gör en liknelse med det danska politiska tevedramat ”Borgen” och spelet bakom kulisserna där alla medel var tillåtna för att göra politisk karriär.
”Ska jag vara med i en organisation som inte motsvarar mina värderingar?”
Hon hade nästan glömt bort det svidande nederlaget då hon förra veckan påmindes om det, och hur ensam hon kände sig när allt var över. Hon fick många röster av finskspråkiga väljare och bidrog med sina 2 858 röster starkt till SFP:s goda valresultat.
Därför hade hon väntat sig någon slags respons eller ett tack av andra än partiordförande Anna-Maja Henriksson.
– Det var bra att ha alla kandidater med för att samla röster, men sedan var det tack och hej. Alla borde få någon slags återkoppling och inte bara glömmas bort.
Hon har till och med tänkt på att lämna partiet, men väljer att inte direkt svara på frågan om det kan bli aktuellt.
– Men jag har frågat mig om jag ska vara med i en organisation som inte motsvarar mina värderingar om öppenhet och insyn. Det måste man fråga sig inom alla organisationer.
Framtiden är öppen
Om framtiden kan Heinonen inte säga så mycket. Hon har två år kvar av sitt mandat som högsta tjänsteman i Mariehamn där hon trivs utmärkt.
Tack vare Ålands särställning är arbetsuppgifterna mångsidiga och intressanta. Åland är ett fint ställe, och jobbet ger mig många utmaningar, säger hon.
– Att jobba i Mariehamn är lite som att jobba i Helsingfors. Vi har ett eget parlament och en regering. Vi deltar i många internationella samarbetsprojekt och här finns en inställning att allting fixar sig och att ingenting är omöjligt.
Hon har kvar sin tjänst som fogde vid Egentliga Finlands utsökningsverk och det är inte uteslutet att hon återvänder dit. Hon kan också tänka sig att göra något helt annat.
Efter att länge ha jobbat med pappersarbete som aldrig blir färdigt kunde hon också tänka sig att göra något konkret med händerna. Att jobba i ett internationellt sammanhang kunde också vara intressant och hon har blivit tillfrågad att ställa upp i det åländska lagtingsvalet.
Men eftersom hon ännu saknar hembygdsrätt är hon inte valbar. Men kanske om fyra år?
– Man ska aldrig säga aldrig. Det brukar dyka upp intressanta uppdrag och man vet aldrig vad framtiden för med sig.
Pargas ligger fortfarande nära hjärtat
Hon följer noga med vad som händer i Pargas och är glad när det kommer positiva nyheter därifrån.
Samarbetet mellan Lidl- och S-market ger Pargasbor och sommargäster bättre möjligheter att handla i skärgårdsstaden och expressbussen till Åbo är också en positiv sak som efterlystes redan under Heinonens tid som styrelseordförande.
Kommunikationerna är A och O för näringslivet och pendlarna. Därför är Pargasleden livsviktig, säger hon.
— Jag vill att det ska gå bra för Pargas och jag är glad när det gör det.
Barbara Heinonen
Född: 17.4.1968
Familj: Gift, fyra vuxna barn
Utbildning: Ekonomie- och jurismagister samt rättsnotarie.
Ordförande för Pargas stadsstyrelse 2001–2008.
Fullmäktigeordförande 2009–2012.
Stadsdirektör i Mariehamn sedan 1.2.2015.
Bäst med Åland? Mentaliteten, självkänslan.
Sämst med Åland? Ibland är kretsarna lite för små då alla känner alla. Det är både en styrka och svaghet.
Saknar från Åboland? Familj och vänner. De bekanta löpstigarna.
Ålandspannkaka eller Pargaskorv? Ålandspannkaka med sviskonkräm. Jag är mera för sött än för salt.
Varför smeknamnet ”Ironwoman”? Ironman är tävlingen där man simmar 3,85 kilometer, cyklar 180 kilometer och springer 42,5 kilometer. Jag har gjort två Ironmanlopp, och eftersom jag är kvinna blev det Ironwoman.
Artikeln korrigerad 5.19. klockan 11:44. Heinonen besöker Pargas en gång var tredje vecka.
Sitter i SFP:s kretsstryrelse och fick på nära håll följa med hur tjänstemännen och kretsordförande hade en lång och strävsam väg tills den egna listan med 17 kandidater var pusslad. Utmaningarna var många och arbetet strävsamt och alla visste att bara en av de 17 hade reella chanser att bli invald, så det var tufft av alla 17 kandidater att ställa upp. Själv gav jag all min fritid under våren åt riksdagsvalkampanjen och vi som jobbade ideellt gjorde det för den gemensamma saken – att trygga riksdagsmandatet. Det fanns ingen huvudkandidat, det fanns bara ett mandat att vinna och fastän många av oss aktiva kampanjarbetare kanske hade en egen favorit, var ändå huvudsyftet genom hela valrörelsen att få in en riksdagsledamot från Egentliga Finland, egalt vem av de 17 kandidaterna det hade varit. Vi lyckades och vi vann – vårt mandat tryggades och det är huvudsaken.