Den unga men redan erfarna stavhopparen Wilma Murtos leende känner de flesta friidrottsvänner till även om det blivit färre smil under de senaste åren. Efter kanonsäsongen 2016 då hon satte juniorvärldsrekord, tog JVM-brons, kom EM-sjua och debuterade i OS har hon kämpat med den ena motgången efter den andra.
2017 blev det bara en tävling (U20-EM och bronsmedalj) då mystiska fotproblem stoppade stavlöftet. Fotproblemen fortsatte ännu 2018 men karriärens första FM-guld på seniornivå med segerresultatet 460 gav mersmak. Efter två ytterst tunga år är Murtos leende tillbaka.
— Det känns jättebra. De senaste åren har varit stormiga och krävande. Jag har inte haft det så här lugnt sedan 2016. Men nu är jag glad. Grundjobbet är gjort och jag kan i lugn och ro göra det jag vill göra. Det känns kul att åka till mästerskapen, säger Murto inför U23-EM i Gävle.

Från Åbo via Lahtis till Kuortane

Efter förra säsongen bytte Murto tränare och hemort. Samarbetet med mångåriga tränaren Jarno Koivunen i Åbo avslutades och australiska Steve Rippon tog Murto under sina vingar. Murto flyttade till Lahtis. Men samarbetet fungerade inte och ett halvår senare gick duon skilda vägar. Sedan hittades en ny lösning.
Murto inledde ett tränarsamarbete med före detta stavhopparen Mikko Latvala, tog sitt pick och pack och flyttade till Kuortane, strax utanför idrottsinstitutet. Det visade sig vara ett lyckat beslut.
— Allt i Kuortane fungerar hemskt bra. Det är lätt att leva som ett proffs där. Det känns hemtrevligt då jag själv också är från landsbygden. Det är lugnt och skönt men man måste trivas med sig själv – det kan vara lite ensamt ibland. Där finns idrottshallar, skog, sjöar och en bybutik. Det klarar man sig med!
De hektiska tiderna med två tränarbyten och två flyttar var mentalt ansträngande. Men det känns bättre nu.
— Visst har det varit prövande. Man märkte det egentligen inte under den tunga tiden utan först efteråt då läget lugnade sig. Jag är nöjd över att det gjorde det, säger Murto som trots allt inte har något illa att säga om människorna hon jobbade med under det gångna året.
— Jag lärde mig mycket av allt, fick nya infallsvinklar och tvingades syna mitt eget tankesätt. Det var en tuff men ändå rolig utmaning.

Guld som mål

Murtos kval står på fredagens program och en eventuell final går av stapeln på söndag. Statistiktvåan Murto är något kluven inför säsongens första stortävling men ställer ändå målet högt. Det är guldjakt i Gävle som gäller.
— Det är ett tufft mål som kräver en riktigt lyckad prestation. Jag är statistiktvåa – vad annat kan jag ställa som mål än guld?
I sommarens första tävling klarade Murto 445, i januari i Australien fixade hon 451. Sedan sommarpremiären har resultaten landat mellan 426 och 436.
— Det är lite tudelat. Om man speglar mina senaste resultat så ser medaljjakten inte så bra ut. Men det känns som att jag har högre höjder i mig än vad resultaten visat så jag är hoppfull. Fysiskt har jag hela tiden gått framåt.
Så ett spännande och intressant utgångsläge, med andra ord.
— Det skulle gärna få vara mindre intressant. Det vore lättare om jag hade klarat 450 i varje tävling, säger Murto och skrattar.
Guldfavorit i Gävle är schweizaren Angelica Moser, regerande mästare som vunnit det mesta på juniornivån. Moser klarade säsongsbästa 455 för ett par veckor sedan.