Surt sa räven om rönnbären och surt säger oppositionen som väntat om den nya regeringens programförklaring för de kommande fyra åren, när SDP:s statsminister Antti Rinnes regeringsprogram debatterades i riksdagen i tisdags.
Det hör till sakens natur. Oppositionen är inte med i regeringen – alltså finns det en hel del i regeringens program som är värt att kritisera.
Men Samlingspartiets ordförande Petteri Orpo medgav dock att det finns en hel del bra i den nuvarande regeringens program som också hans parti skulle kunna omfatta.
Om hans parti hade suttit med i regeringen hade till och med vissa formuleringar varit ännu skarpare, lät han förstå.
Det är lätt att säga.
Om ej om i vägen vore… och så vidare. Nu sitter varken Orpo eller hans parti i regeringen.
Orpos kritik lät därför inte heller vänta på sig.
Han kallade regeringsprogrammet en lunta på 200 sidor med goda avsikter men utan något strategiskt grepp.
– Regeringen strör pengar över hundra olika mål. Men allt möjligt roligt till alla är inte en hållbar ekonomisk politik, varnade han.
Regeringens planerade utgifter på 1,2 miljarder euro är enligt honom i praktiken lånade pengar.
– I stället för investeringar i snabbare spårtrafik till och från huvudstadsregionen eller i kunnande sätter regeringen pengar på konsumtion, dundrade han.
Orpos slutsats är att det är pengarna som håller ihop regeringsgänget.
– Men vi gick inte med på denna stora bluff, konstaterar han om varför Samlingspartiet nu befinner sig i opposition, något partiet inte har gjort sedan riksdagsvalet 2003.
Också regeringens sysselsättningsmål får skarp kritik, eller snarare som Orpo ser det: regeringens bristande sysselsättningspolitik.
– Om ni är beredda att ta till sysselsättande åtgärder, varför gjordes de inte i så fall redan på Ständerhuset?
Samlingspartiet undrar också över varför arbete och pensioner beskattas som om de var något farligt, som man vill komma åt genom sträng beskattning.
– Vi kommer noggrant att följa hur sysselsättningsläget utvecklas, lovar Orpo.
Häri ligger också en av oppositionsrollens nycklar. Det är oppositionens roll att vara den gläfsande vakthunden, som ser efter att regeringens löften verkligen blir av, och inte bara strandar som tomma ord.
En intressant fråga är därför vilket av de stora oppositionspartierna som tänker ta den ledande rollen.
Är det Sannfinländarna, som enligt den senaste partimätningen gjord av Taloustutkimus och publicerad av Yle 10.5.2019, numera är landets största parti med 18,8 procent av väljarnas understöd?
Eller är det Samlingspartiet med ett väljarunderstöd på 16,9 procent?
Opinionsmätningen är gjord veckorna strax efter riksdagsvalet i april och början av maj och bygger på 1 961 finländares svar.
Enligt den har Sannfinländarna ökat sitt understöd med 1,3 procentenheter efter valet.
Frågan är om Sannfinländarna kan ta en ansvarsfull oppositionsroll eller om man i huvudsak kommer att spela på populism och kritik, utan att komma med konstruktiva förslag?
Sannfinländarnas Ville Tavio angav kanske tonen när han kritiserade regeringen för att sälja statens egendom för att skicka pengarna till Afrika.
Samlingspartiets Petteri Orpo däremot påpekade att hans parti inte blint kommer att vara emot allt vad regeringen föreslår, utan att Samlingspartiet väl kan tänka sig att understöda regeringens förslag, så länge de är vettiga.
Enligt Orpo är oppositionens uppgift att erbjuda alternativ till regeringens politik.
Han avslutade dock sitt anförande med att föreslå ett misstroendevotum mot regeringen.
Det hade också Tavio gjort tidigare i sitt tal.
Liike Nyt:s Hjallis Harkimo, som också sitter i opposition, utlovade dock redan nu sitt stöd för regeringsprogrammet, eftersom han tycker att regeringen ska få en chans.
På torsdag eftermiddag röstar riksdagen om det nya regeringsprogrammet och om sitt förtroende för Antti Rinnes regering.
Sedan kan regeringens arbete börja på riktigt. Det är inte bara oppositionen som är intresserad av det, utan också väljarna.
Blir den utlovade förändringen verkligen av och hur snabbt kommer den i så fall kommer att märkas?
Det gäller för regeringen att visa att man klarar av att omsätta sin programförklaring i praktiken och att det är tomma oppositionstunnor som bullrar mest.