Stefan Holmström 28.05.2019 04:001

EU-valet passerade, men det var det överraskande hockeyguldet som stal uppmärksamheten i Finland. Till det här bidrog säkert också det att EU-valet i det stora hela inte erbjöd några nyhetsmässiga smällar.
Det gick varken så som somliga befarade eller så som andra hoppades, kunde man säga.
De stora är fortfarande stora men kan inte styra som förr, utan behöver mer stöd av andra. De Gröna avancerade, men något klimatval blev det här inte. Högerpopulister hade inte heller någon framgång att tala om.
På det nationella planet hittas vissa paralleller till riksdagsvalet. Centern förlorade mycket, Gröna gick kraftigt framåt. Och SFP behöll – inte oväntat – sitt mandat.
Det som skiljer de två valen är att Sannfinländarna inte kunde upprepa framgången i riksdagsvalet på EU-nivå. Fel forum för partiets väljare, kanske?
Det gäller ändå att inte övertolka folkets vilja. Valdagens väder har alltid varit en faktor. Det är som Iltalehti skrev i samband med ett tidigare val: ”Om solen skiner på söndagen, så vinner Centern”. Nu sken den inte.
Det finns för övrigt en klar skillnad mellan politikerna i riksdagen och i den finska paparlamentarikergruppen. Det är den genomsnittliga åldern på de invalda: 46 år i riksdagen, 55 i parlamentet.
Flera av de invalda från Finland är visserligen nya i parlamentet, men å andra sidan hittas här politiker med lång karriär.
Ska dessa rävar leverera förnyelse och förtroende då unionen skakas av Storbritanniens EU-utträde och medlemsländer vars politik i allra högsta grad står i konflikt med EU – samt i viss mån också av det som kunde betecknas som en allmän, kronisk förtroendekris?
När (inte om) Storbritannien åker ut sjunker snittåldern visserligen en aning, eftersom det blir Grönas 26-åriga Alviina Alametsä som tar en av de stolar britterna lämnar tomma. Också hon får säkert kämpa hårt för att förändra något.
Det finns också de som optimistiskt tolkat resultatet som så att EU-skeptikerna nu hellre försöker omforma EU inifrån än påverka utifrån. Den teorin svajar ändå på ett empiriskt gungfly. Dessutom kommer väl de mest skeptiska nu från Storbritannien, utan någon som helst vilja att förändra unionen i en positiv riktning.
Det som nu ses som något nytt, som en förändring, kan också i viss mån kopplas till politiska omvälvningar som sker på ett nationellt plan. När det rör på sig i något av de stora EU-länderna så syns det såklart också i Europaparlamentet. Men några generella slutsatser om det ska ske i EU ska vi inte dra.
En väljare ger kanske ger sin röst i Europaparlamentsvalet, men den är lika mycket (eller till och med mer) en viljeyttring på nationell nivå.
Problemet med hela EU-valet är fortsättningsvis det sorgligt låga valdeltagandet. Visst är det bedrövligt att ska försöka glädja sig över att valdeltagandet steg över 50 procent och att hela 33 procent av de unga i Tyskland har röstat. Hurra…?
Det finns länder där valresultat med så här lågt deltagande inte ens godkänns.
I Finland gick det visserligen något uppåt, men valdeltagandet var trots det inte ens 43 procent. Vad ska vi dra för slutsatser av det? Folk är nöjda, därför röstar de inte? Den slutsatsen är kanske inte långsökt, för det speciella med Finland – samt med Sverige och Österrike – är att det finns ett samband mellan lågt valdeltagande och ett högt förtroende för EU (Källan här är Europaparlamentet och Eurobarometern).
Hur man än ser på valdeltagandet så är det ändå så att man undrar om EU alls behöver hela EU-valet. Direktvalet infördes 1979, med hänvisning till att man ville åtgärda ett ”demokratiskt underskott”. Med facit i hand så är det ändå just EU-valen som sedan fått vara synonyma med ett verkligt demokratiskt underskott. Vi kan fråga oss om varför man inte skippar hela valet och fyller parlamentet med ledamöter i enlighet med resultaten från nationella val?
I alla fall skulle det demokratiska underskottet och frågan om parlamentets legitimitet vara avklarade med det.

Stefan Holmström
Ge respons åt redaktören

Dela artikeln